Jag känner mig inte längre i minoritet när det gäller att titta på Gift vid första ögonkastet. I år verkar precis alla har gjort det, inklusive min man (kors i taket!). Jag ska inte nu analysera alla paren, utan tänkte mer på den händelse som väl alla minns bäst från årets säsong. Jag talar naturligtvis om skrålandet till Björn Rosenström och bråket som följde på det mellan Sofia och Anton.
Kan man verkligen förlåta en sådan sexistisk plumphet som feminist? Ja, självklart kan man det och det har också Sofia gjort. Jag förstod henne så väl när hon blev förskräckt över sångerna och texterna, men jag kunde också förstå Anton. Han lyssnade på den här musiken när han var ett barn och för honom handlade det såklart inte så om det som texterna verkligen säger. Idag har det förvandlades till ett barndomsminne.
Utan jämförelser i övrigt lyssnade jag massor på Robban Broberg när jag var barn och det är ju flera av hans texter som är ekivoka och flera inte alls politisk korrekta eller ens lämpliga. Googla texterna till Jag måste hejda mig eller Uppblåsbara Barbara och se efter själv. Annabelle och gummimadrassen är en gammal favorit som handlar om en kränkt kille som inte får sova i samma säng som Annabelle (utan på en luftmadrass), inte heller så fräscht. Jag vet, Björn Rosenströms musik var sexistisk skit redan då, vilket inte Robban Brobergs var.
När jag var runt 25 umgicks jag en del med ungdomar, betydligt yngre än jag själv. Jag pratade någon gång om dolda sexbudskap i gamla låtar och chockade min yngre publik när jag berättade om vad Ooa hela natten egentligen betydde (att det skulle betyda onanera är eventuellt en myt) samt om texten Rider omkring, som inte handlar om hästar. Efter dessa och fler påpekanden om dolda sexbudskap brände jag skivan Hannas porrskiva, som vi lyssnade på om det var fest eller när vi skulle åka bil.
Skivan innehöll, förutom ovan nämnda låtar, allt från oskyldiga Jag klär av mig naken med Eva Dahlgren till mer explicita så som Varför är det så skönt att knulla bakifrån. Skivan innehöll också Björn Rosenström. Hela skivan var ju ett skämt och vi kunde alla hålla isär text och klatschiga melodier. Vi tyckte att det var roligt, inte mer än så. Ingen var sexist och ingen blev det heller. Några år senare lyssnade jag med glädje till Bloodhound gangs uppmaning att göra som de gör på Discovery, fast jag visste vad de sjöng och vad det betydde.
Självklart ska man alltid vara lyhörd och stänga av om någon känner sig kränkt av musik man spelar, men att man lyssnar på sexistisk musik ibland gör en inte nödvändigtvis till sexist. Björn Rosenström är ingen jag gillar och ingen jag frivilligt skulle spela idag, men som skämtlyssning eller nostalgilyssning är det en annan femma. Det ligger mycket i vem som spelar sexistisk musik och varför.
Jag kommer fortsätta att lyssna på Annabelle och gummimadrassen, utan att sönderanalysera texten (och Annabelle kickar ju faktiskt ass!). Jag tycker inte att vi ska uppmuntra sexistisk musik, men jag dömer ingen för att de glatt sjunger med i Eric Amarillos Vill du ligga med mig då, som väl är något av de senare årens (om man med senare menar 10 år) lågvattenmärke på den fronten. Jag skulle dock inte introducera Björn Rosenström för mina barn.
