Jag prövade en ny deckare och en ny islänning. Även om Ragnar Jónasson är man så var Mörkret en bok som lyfter fram kvinnor och strukturer som förtrycker kvinnor, särskilt inom polisväsendet. Därför recenserar jag boken här. Vi får lära känna polisen Hulda Hermannsdóttir och Mörkret är bok nummer ett av tre. Boken är inläst av Marie Richardsson och jag lyssnade via Storytel. Boken är utgiven på Modernista.
Hulda ska snart gå i pension, men hon vill inte tänka på när. Då blir hon plötslig inkallad till sin chef som har anställt hennes ersättare och ger henne två veckor. För att sysselsätta sig under tiden får hon välja bland alla olösta fall. Hon väljer ett om en ryska asylsökande som hittades död i en vik. Förmodat självmord, men Hulda tror inte på den teorin. Dessutom var polisen en som hon verkligen inte gillar och som tillhör männen som håller varandra om ryggen.
Hulda står inför ett fall som blivit mer eller mindre försummat av en undermålig polis som skiter i att en kvinna från Ryssland kanske har mördats på isländsk mark. Hulda utreder fallet samtidigt som hon försöker få rätsida på sitt eget liv. Hon är änka sedan många år, men har en vän som vill träffa henne mer. Men vågar hon berätta om sitt förflutna för honom? Om sin dotter?
Mörkret är en mörk bok om hemligheter i det förflutna, manliga strukturer och kvinnomord. Jag tyckte att den var spännande och lättläst och tänkte att jag verkligen ville läsa mer om Hulda Hermannsdóttir. Boken hade verkligen ett feministiskt perspektiv, men slutet – som jag givetvis inte ska spoila – var oerhört manligt*. Jag får se om jag förlåter Ragnar Jónasson för det. Jag tror det, men det kommer att ta ett litet tag.
*) Du som läst och undrar vad sjutton jag menar – låt oss diskutera saken!
