Jag orkar inte – ett ickeunikt inlägg om barn och nattsömn

Nu skulle jag skriva en av alla mängder recensioner som väntar på att bli skrivna eller så skulle jag svara på någon intressant fråga ställd av en annan bokbloggare. Men jag orkar inte. Jag får inte sova och måste amma upp till en gång i timman från 19 till 06. Det får blir detta gnällinlägg istället, även om det är föga unikt. Jag är inte ens den enda idag 🙂

Det är inte goda råd jag behöver. Jag har passerat det stadiet. Jag har testat alla nappar och alla flaskor och jag pallar inte testa mer. Jag vet att Selma inte kan dela rum med Hugo för hon är så ljudkänslig att hon skulle kunna vakna av att en knappnål faller. Sköterskan på BVC fattar inte varför jag inte delar Hugos rum med Selma och låter Hugo dela rum med pappa. Jag kan inte helt svara på varför vi inte gör se mer än att jag inte vill det. Jag hoppas varje jävla natt att det ska bli ändring på allt och att det ska funka. Så sitter jag här med en klarvaken glad dotter klockan nio för att jag var så urbota korkad att jag valde att ta en sovfajt med brorsan. Argumentera högt bredvid en sovande Selma resulterar bara i en sak – hon vaknar och vill vara med. Nu måste vi vänta in att hon blir hungrig igen, innan dess somnar hon aldrig.

I natt kommer Selma att vakna 3-4 gånger och vilja ha tröst av min kropp. Jag kommer att somna av utmattning med henne bredvid mig och därmed passerat fönstret då hon kan läggas över i sin säng igen. När jag vaknar igen är det försent, då vaknar hon och jag matar och somnar. Så börjar det om igen. Och att sova fyra pers i en säng är inte skönt. Men jag hoppas varje kväll att det inte ska upprepa sig och kör på ändå. De nätterna då det är ohållbart och jag och Selma sover i egen säng resulterar alltid i en sämre relation mellan mig och Hugo dagen efter.

Idag har jag tränat med en PT och fått några riktigt ruffa övningar. Efter det gick jag på en långpromenad med en kompis och sedan var det öppet hus på förskolan. Ganska lång promenad hem med unge på cykel. Att jag är trött nu är bara förnamnet. Lägg där till ett besök av en urbota dum mäklare som skulle ge en kostnadsfri värdering av lägenheten och samtidigt ge mig två PT-timmar på SATS för besväret (det skulle vara värt det!). Han blåste mig på det sistnämnda med ett skratt och hänvisning till fel av säljaren. Ilska. Han var dessutom förkyld och nämner inte det när han kommer hem till en familj med spädbarn. Jag är inte hyperkänslig, men han var inte direkt släkt eller en vän som jag gärna hade på besök. Ännu mer irritation.

Alla ilska och irritation går ut över familjen. Ridå.

Nu ska jag gå och läsa. Förlåt, nu ska jag gå och tvinga av paddan från sonen, stryka honom till söms i en kvart. Sedan amma dottern i en halvtimma och sedan, någon gång kring midnatt, få somna själv. Eller nej, då vaknar Selma igen för påfyllning. Det finns en pappa också, men han har ingen bröstmjölk och enligt sonen saknar han förmågan att stryka till sömns. Pappan tar hand om lilla nu, när hon återigen vaknat när jag lagt tillbaka henne i sängen efter amning och vägrar somna om eller äta mer.

Där upptäckte jag att jag hade satt på en tvätt i ett obevakat ögonblick. 40 minuter kvar på den. Woho!

Godnatt på er. Och bara en sak. Jag behöver bara kramar, inga goda råd. Råden kan jag, men det är inte alltid så lätt att följa dem.

Selma och Hugo tittar på paddan. Mina barn. Mina älskade barn, som tröttar ut mig så, men som får mitt hjärta att svämma över.