Jag älskar Louise Winberg, aka Hej hej vardag. Nu har hon gett ut en samling serier igen i Hej igen vardag. Jag lånade hem den från bibblan och sträckläste den på under en timma. Som man gör med roliga seriealbum.
Den som följer Hej hej vardag i sociala medier blir nog, som jag, lite besviken. Det är mest gammal skåpmat. Men så är det ju så att man sällan hinner med att läsa och reflektera över allt som fladdrar förbi i flödena så sammantaget blev det ändå en fin upplevelse för mig med många skratt. Louise Winbland kan verkligen detta med att fånga småbarnsföräldrarnas dagliga bekymmer och bestyr. Jag älskar svetten under armarna och det ostyriga håret. Jag älskar alla miner som på pricken speglar vad jag själv känt många gånger. Detta är en bok för just småbarnsföräldrar. Andra förstår nog inte poängen.
Det är svårt att välja ut bara några favoriter från boken, men jag valde dessa två, som får symbolisera de låga och höga förväntningarna på föräldraskapet.
De otrolig låga förväntningarna på egentid och lugn och ro. Lyckan som lyser i ögonen på detta föräldrapar är helt underbar!
Till bilden här texten ”barnet får sova i vagnen eller om det inte går får hen gnaga på ett kex”. Min första sådan upplevelse var i Litauen på en finkrog 2012. Hugo var 10 månader och kastade majskrokar omkring sig. Vi var en hårsmån från att betala de ryska förälskades parets nota, som tvingades sitta bara någon meter från oss. Jag tycker denna fint illustrerar de kanske för höga förväntningarna på föräldraskapet. Notera svetten under armarna. Precis så är det.
