Recension: Öhrn, Angelica; För lagets bästa; 2020

Angelica Öhrn har skrivit barnböcker om hästar, men nu har hon kommit ut med en ny bok om fotboll, För lagets bästa. Det ligger mig något närmare om hjärtat än hästböcker, så jag såg fram emot boken. Jag och Angelica känner varandra och Angelica har flera gånger försökt peppa mig i mitt skrivande.  För lagets bästa har getts ut på Ordalaget bokförlag.

Adam och Ilyas spelar i samma fotbollslag, men de tycker inte om varandra. Adam är stjärnan som helst spelar solo och Ilyas är killen som inte är så bra och bara spelar för sin pappas skull. Ganska snabbt förstår vi att Roslundens BK är byggt på en mobbingkultur som Adams pappa varit en del av. Framför allt är Rasmus pappa Robert, som tidigare varit tränare, skyldig till det mesta.

Nu är Adams pappa sjukskriven för utmattningssyndrom och familjen har fått det tufft ekonomiskt. Robert har slutat som tränare. Så en dag får laget en ny tränare, Pernilla, som har spelat i landslaget och varit med i OS. De tuffa killarna hoppas på att hon bara ska se till dem. Ilyas tror att det som varit jobbigt med Robert som tränare ska bli värre, men samtidigt verkar hon så snäll.

För lagets bästa är en bok om pojkar och vänskap pojkar emellan. Det handlar om längtan efter att få vara sig själv och inte behöva prestera för någon annan. Jag tyckte att det var fint skildrat. En annan viktig del av boken är gruppdynamik och hur den kan ändras när något förändras, i detta fall att de får en ny tränare. Dessutom är det en feministisk vinkel inte bara i att pojkarna ska vara snälla, utan också i två vuxna som går mot könsnormen.

Att tränaren Pernilla är kvinna är det ingen, inte ens någon vuxen, som har synpunkter på (även om Robert har synpunkter på mycket annat i hennes ledarstil) och att det är Adams pappa och inte mamma som är sjukskriven är även det okommenterat. Bra när det är alternativa roller och att det inte görs en grej av det, tycker jag. Boken skulle lika gärna haft fokus på att pojklaget fick en kvinnlig tränare. Jag är glad över att den inte gör det.

Sedan gissar jag att Angelica skrivit in sig själv i boken som pappan som är intresserad av fotbollsträningarna för att han skriver barnböcker om fotboll. Sådant är alltid lika roligt att upptäcka, även om det var rätt så uppenbart här.

För lagets bästa är för 9-12-åringar och tyvärr har jag inte kunnat läsa den för min nioåring. Han vill absolut inte läsa om något som har med fotboll att göra. Jag läste den således tyst för mig själv och det går ju bra det också. Jag tyckte om den och tror att min son skulle göra det också, om han bara tänkte bort fotbollen.