Flexar jag om Herta Müller? – baktanke i NU

I NU skriver jag ibland en så kallad baktanke, en text som är lite mer som ett kåseri. I baktanken reflekterar vi över fenomen och inte sällen försöker vi vara lite roliga. I sommar skrev jag en text om min nyfunna glädje i att läsa Herta Müller. Den här recensionen har med andra ord varit publicerad i tidningen NU. Här kan du prenumerera om du inte redan gör det. 

Herta Müller

Sommaren 2023 skulle jag läsa ännu mer än 2022. För att läsa massor krävs ofta lättsmält litteratur för att komma igång och att läsa istället för att spela Pokemon eller scrolla i mobilen. En mix av litteratur togs med till landet för att läsningen skulle hållas igång under semesterns två sista veckor.

Jag skrev vid årsskiftet i NU att jag skulle ägna ett halvår åt att läsa en bok från varje EU-land. Jag sköt upp min egen deadlinetill efter semestern istället för vid halvårsskiftet som jag först sagt. Med till landet tog jag således böcker från de tre sista länderna, Slovenien, Grekland och Rumänen. Efter att försökt mig på den creddiga alltid nobelprisakutella Mircea Cărtărescu från Rumänien, valde jag en så kallad hyllvärmare (en bok som stått i hyllan i flera år) av Herta Müller.

Herta Müller fick nobelpriset i litteratur 2009 och hon tillhörde tidigare den tysktalande minoriteten i Rumänien. Hon är allmänt ansedd som skitsvår och tyskar som tvingas läsa henne i skolan tappar allt intresse för litteratur (jag vet, jag har talat med tyskar som inte läser speciellt mycket om just detta). Hon skriver på ett poetiskt språk och hennes romaner skulle kunna läsas os en enda lång, komplicerad dikt.

Med andra ord, Herta Müller är inte någon du sätter i händerna på en nybörjare. Herta Müller är någon du varnar för när hen säger att hen har som projekt att läsa alla nobelpristagare. Som en parantes kan nämnas att undertecknad har haft just detta projekt och ansett att flera andra kräver längt mer ansträgning än just sagt Herta Müller, men trots det är det ingen lätt match att ta sig igenom henne.

Så sitter jag då på landet och hittar inte boken jag haft med mig som ska bli Rumänien i min EU-läsning så jag får istället leta på Storytel. Redan då var räven jägare hittar jag. Den måste det vara! Jag läser. Den är smått obegriplig men är ändå begriplig i alla sin konstighet. Jag kommer in i Herta Müller-lunken och tycker om det jag läser. Så har jag 30 sidor kvar och rotar efter kläder till barnen. Där mitt i klädpåsen ligger boken jag har med mig. Det är inte Redan då var räven jägare. Det är Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv.

Vad göra? Jag läser ut boken på Storytel och sen tar jag tag i boken jag hade med mig. I puben på ön jag befinner mig, pratar vi om vad vi läser i sommar och jag säger helt sanningsenligt ”Herta Müller”. Jag känner mig som den högt uppsatte politikern som fått svaren till en enkät skrivna av sin pressis som tycker att politikern behöver få en mer intellektuell aura. Det känns som att jag hittar på.

Det känns som att, som mina barn säger, flexar när jag påstår att sommaren 2023 var sommaren då jag återupptäckte Herta Müller. Sen skriver jag den här texten och inser att många av NU:s läsare förmodligen har läst alla Herta Müller och inte alls anser det creddigt att ha läst två böcker av henne på fyra dagar. Skönt att vara nere på jorden igen.