I helgen var jag med storfamiljen i Tallinn på en 48-timmarskryssning. Vi var i land mellan 10 och 17 och vädret var utan att överdriva, hemskt. Därför hann vi inte med så mycket. Att gå från hamnen med en femåring visade sig inte heller vara ett lyckat dra. Men men, Tallinn är en av mina favoritstäder och att få återse staden efter åtta år var ändå helt fantastiskt! Här kommer lite bilder ur en kulturell synvinkel.
En sak som är karakteristiskt för Tallinn är alla ullförsäljare. Kvinnor som säljer de de gjort själva och kvinnor som säljer det andra gjort. Det finns oerhört mycket fint och billigt är det också. Inte så billigt som när jag köpte en Ulltröja 1998, men ändå mycket prisvärt fortfarande. Här ser ni min mamma – själv en stickare – som kollar in det fina hantverket. Nu var det julmarknad i gamla stan, men stånden finns på andra ställen året runt i denna del av staden.
På tal om försäljare så ser ni i bakgrunden här alla blomsterförsäljare precis före porten in till gamla stan. Jag vet inte om jag inbillade mig, men jag har för mig att det var mindre organiserat förr och att fler kvinnor kommit direkt från sin gård på landet med egengjorda buketter och sålde. Det såg mer ut som i ett välmående land nu (vilket det ju också är). Kvinnorna (för det är nästan alltid kvinnor) med egna produkter och utan stånd fanns där också, men de var ganska få. Det kan förstås bero på årstiden också.
På bilden ser ni Hugo klättra upp för en stålgrind som tillhör ett av tornet till stadsporten. Farfar fick nästan slag så han fick sluta med det.
Det gjordes mycket reklam för museet Tallinlegender. Det är ett museum om Medeltiden och vad som hänt i Tallinn under den tiden. Och legender om vad som hänt, såklart. Vi gick inte in utan tittade bara på denna illustration utanför. Hugo var mycket fascinerad.
Vi åt fantastiskt bra på Restaurang Pegasus i närheten av Rådhusplatsen. Jag valde att visa er denna bild i färg så att ni kan se det underbara bordet! Jag tyckte att inredningen hade en liten öststasfeeling, men med en modern touch. Mycket bra! Vi lyckades få bord utan bordsbokning, men jag förstod att det var på håret.
Här ser ni ännu mer från det vackra bordet. Jag är verkligen helt tagen av det. Vi fick notan i ett gammalt tidskriftsomslag och det hade skrivit fint till oss på ”svenska”. Den som ser bra kan se att notan gick på 56 euro, vilket väl får anses otroligt billigt för fem vuxna och ett barn (som alla visserligen drack alkoholfritt, men ändå). Och tummen upp för att bordsreservationerna markerades ut med böcker!
Apropå restaurangen så är Thairestauranger lika kitschiga här som överallt annars i världen. Älskar detta hus, men varje gång jag varit här har det varit olika saker i det. Så nästa gång jag kommer är det nog något annat. Eller så provar jag deras thaimat!
Måste säga att mycket har förändrats sedan jag var här 2008 och ännu mer sedan 1998, men en sak som alltid består är Viru hotell. En gång var det en kommunistsymbol som reste sig ståtlig och asful utanför gamla stan. Nu är det inte lika fult. Varför vet jag inte, för det ser ju likadant ut. Jag tycker att det är roligt att de har behållit hotellet och istället för att göra det vackrare, omringat det med en fin galleria och andra moderna inslag. Det är fint när även det fula kan bevaras som historiska minnesmärken. Och som sagt tycker jag inte längre att det är så fult.
I hotellet finns ett KGB-museum som jag väldigt gärna ville se. Det gick inte för jag hade missat att det var tvunget att förbokas. Jag har en god vän i Tallinn som jag skulle hänga med under dagen, men hon var tvungen att skriva tenta hela dagen. ni hör ju, jag måste tillbaka och det snart! Mamma har redan sagt att hon hänger på. Det är ju inte så kul att bara sett sin dotters favoritstad i 2 plusgrader och duggregn.
