Feministbrud på kulturjakt i Dakar

Jag läser en bok om Senegal just nu, därför får dagens kulturjakt gå dit. Sommaren 2003 var jag i Dakar på ett utbyte med unga liberaler från Senegal. Vi fick bland annat träffa ungdomsministern, en ung man som jag träffat tidigare (då ej som minister), då jag var i Sydafrika på konferens (mer om den i en senare kulturjakt). På många sätt är den politiska kulturen i Senegal inte alls lik vår i Sverige. Det som skulle kunna ha blivit roliga samtal mellan några ungdomspolitiker som träffats tidigare, blev istället en maktdemonstration från senegalesens sida som hela tiden valde att softa en timma eller två innan han kom ner för att ta emot oss i sitt hem, dit vi kommit på avtalad tid. Istället fick vi samtala med hans fru, vilket lyckligtvis var väldigt givande. Vill ni veta vem han var kan ni googla, men jag lägger inte ut honom här med namn och bild. Istället visar jag några andra bilder från Dakar. Vi reste även runt lite på landsbygden och de bilderna lägger jag eventuellt upp senare (eftersom jag upptäckte att jag inte scannat dem).

Här står jag på ett torg i centrala Dakar. Det är en betydligt mer utvecklad stad än Accra (huvudstaden i Ghana), där jag varit tidigare, men ändå kan man inte påstå att det var en modern storstad.

En av höjdpunkterna på resan var för mig, som fotbollsfan, kvalet till Afrikanska mästerskapen mellan Senegal och Gambia. Ett Västafrikanskt derby med många fans från båda länderna. Vi hejade såklart på Senegal, som vann. Publiken bestod till nittio procent av män. Jag skulle precis skriva att det är ett gambiskt fan på bilden ,men med tanke på att han håller en sönderriven gambisk flagga i handen så är det nog snarare ett senegalesiskt fan. Några veckor efter besöket jobbade jag för Ja till euron och då träffade jag några gambier när jag var ute och kampanjade i Göteborg. Efter en stund dividerande kom vi fram till att vi hade sett samma match. Coolt!

En partikollega kallar sig själv senegalosvensk och han bor i Stockholm, men har byggt sig ett hus i Dakar. Hela gänget som var nere fick bo i hans hus och det fanns gott om plats. Tre våningar har han och på översta bor han, på mittersta tar han emot gäster (där bodde vi) och på nedre våningen bor hans familj (systrar och kusiner och en moster, om jag inte minns fel). Vid första anblicken så tyckte jag att det var märkligt att familjen saknade många bekvämligheter såsom moppar och dammsugare, men när jag väl frågade så låg inte felet hos mannen som bor i Sverige, utan hos kvinnorna som vet hur det ska städas och inte vill veta av några märkliga maskiner och apparater som deras manliga släkting påstår att man använder i väst (en annan i gänget hade varit där tidigare och kunde vittna om hur han hjälpt till att demonstrera en dammsugare för den otroligt roade publiken). På  bilden ovan ser ni den fantastiska utsikten från hustaket.Den som tittar noga kanske kan se en minaret. Jag minns att jag vaknade till den tidiga morgonbönen varje morgon.

Min senegalesisk-svenska vän tyckte att jag borde fixa rastaflätor och jag var helt för idén. Vi gick runt i närområdet, men min vän tyckte att det mesta var för dyrt. Han frågade då om jag tyckte att det var ok att fråga hans syster. Självklart! Frisörer verkar vara ett vanligt yrke i det här landet och många är dem som kan flätandets konst. Eftersom löshår används var det tur att jag är så mörk för det var lätt att hitta min nyans i affärerna (man måste gå till specialbutiker om man ska hitta blont löshår, alla nyanser av mörkbrunt och svart går att köpa nästan varsomhelst).

Såhär vacker blev jag! (Detta var för övrigt den enda hyfsat nytagna bild jag hade inscannad när jag chattade med en ung man från Stockholm på SprayDate tidigt 2004. Han fick bilden med orden ”den ska inte tas helt seriöst”. Hur kunde jag? Jag vet inte, men jag är i alla fall gift med den unge mannen idag.)