När Karavan nummer 3 2018 damp ner i brevlådan blev jag positivt överraskad av att se dikter om Paula Modersohn-Becker. Det är den indiskfödda Sujata Bhatt som stod för dem och de kommer från hennes bok En färg för ensamhet.
Bahtt är född och uppvuxen i Indien och flyttade sedan till USA. Idag bor Bhatt i Bremen där Paula Becker bodde under större delen av sitt liv och där hon var engagerad i konstnärsgruppen Worpswede. Hon blev så intresserad att hon började skriva om konstnären utifrån hennes egna konstverk. Dikterna jag läst i Karavan och som är ett utdrag ur boken En färg för ensamhet är illustrerade med några av de tavlor som inspirerat Bhatt. Andra är brev till sina vänner Clara Westhoff och Rainer Maria Rilke.
Bhatt skriver i en essä i Karavan att hon ger Becker ett eget val angående sitt äktenskap med Otto Modersohn och sin relation till Rilke. I historieskrivningen hittills har det varit Rilke som haft sista ordet och det framstår som att Becker var besviken när han valde vännen Westhoff framför henne. Bhatt vill vända lite på steken och ge Becker sista ordet. I dikten En färg för ensamhet skildrar hon ett brev hon föreställer sig att Becker skulle kunna skrivit till Rilke:
Jag vet ju att
dina ögon är blå –
Så blå att jag nästan gifte mig med dig.
Så blå så stolta;
det gör fortfarande ont
att tvinga dig slå ner blicken.
Feministiskt och fint! Det är otroligt vackra dikter och i Karavan var de rikligt illustrerade med tavlor som inspirerat författaren. Det var fantastiskt att se Beckers målningar som aldrig vann erkännande när hon levde, få nytt liv i Sujata Bhatts lyrik.
