Bröllop och feminism i Storbritannien

Idag har Add Gender uppmärksammat mitt favoritämne, nämligen feminism och bröllopstraditioner. Jag själv var mycket aktiv på Bröllopstorget då det begav sig och jag gick ut hårt med att kalla mig feministbrud (och ja ni vet, jag behöll det coola nicket). Det har kommit en undersökning i Storbritannien som ni kan läsa om på sidan Wedding days där de tar upp frågor som brudöverlämning och byte av efternamn.

I Sverige var då den viktigaste jämställdhetsfrågan att inte gå på den anglosaxiska traditionen att vi ledd till altaret av sin far, en tradition om vi feminister gjort allt för att förhindra att den ska sprida sig mer. Dock kan man väl säga att vi förlorade kampen i och med två prinsessbröllop med brudöverlämning. Frågan kan ju kännas ganska futtig, men den är minst sagt symbolisk och det är trist om folk bara anammar traditionen utan att fatta vad den symboliserar.

I Storbritannien verkar det vara så många som 24 % som inte vill ledas fram till altaret av sin far och det må jag säga var överraskande bra siffror. Eller är det bara jag som är uppgiven?

Enligt undersökningen är det också 26 % som vill behålla sina efternamn. Detta har jag förstått är den viktigaste jämställdhetsfrågan i samband med bröllop både i UK och USA. I alla de böcker jag har läst om feminism, som exempelvis How to be a woman (Caitlin Moran, UK) och Full frontal feminism (Jessica Valenti, USA), så är det det de tar upp som det absolut viktigaste frågan.

Efternamnsbyte har inte blivit en feministisk symbol hos oss och det tror jag har två orsaker. Det absolut viktigaste är att vi har avskaffat titlarna och jag skulle inte blivit Fru Andreas Ericson eller fru Ericson om jag bytte namn. På det sättet blir efternamnet bara ett efternamn. Den andra orken, tror jag, är att det finns många män som byter efternamn till sin frus (det är på intet sätt hälften, men ändå) och många byter till något gemensamt.

Jag bytte inte namn för att Lager är finare än Ericson, det låg inget feministiskt bakom det. Tvärtom ville jag att familjen skulle ha samma namn, dock ej ett son-namn. Min man resonerade precis motsatt. Han brydde sig inte ett dugg om vad jag hette så länge han fick heta Ericson. Så var det med det och nu är vi familjen Lager Ericson (vi drog lottade ordningen på namnen och jag förlorade, men nu kommer snart en ny namnlag som ska jämställa efternamnen, men det är en helt annan historia). Men när jag tänker efter så var det kanske ett litet feministiskt statement trots alls. Jag gav inte upp för traditionen om att alla ska ha samma namn i familjen.