Ludmila Engquist mot OS-guld i 100 meter häck i Atlanta. Juli 1996.
Ludmila Engquist faller såklart in under berömda idrottskvinnor, men på något sätt också in under glömda. Hon föll helt bort den dagen hon åkte fast för doping mitt under den blivande karriären som bobåkare. De misstankar mot hennes tidigare karriär hade aldrig funnits bland gemene man i Sverige, kanske för att vi inte visste vem hon var förrän hon berättade att hon ämnade att tävla och vinna OS- och VM-guld för Sverige. De misstankarna kom istället när det avslöjats att hon varit beredd att ta anabola steroider för att lyckas i en idrott.
Vi tar det från början. Ludmila Leonova föddes i Tambov i Ryssland 1964. Hennes första stora framgång var VM-guldet på 100 meter häck i Tokyo 1991, då som Ludmila Narozjilenko. 1992 åkte hon fast för doping och blev avstängd i fyra år. Hon hävdade att det var maken, tillika tränaren, som gett steroiderna till henne utan hennes vetskap. Maken erkände och avstängningen hävdes i december 1995. Då bodde hon i Sverige med sin dotter och sin nya man Johan Engquist, också han tränare.
Under sommar-OS i Atlanta kunde hon springa hem OS-guld på korta häcken och hon var då alla svenska idrottsfrälstas älskling. Dock hade hon inte fått tillräcklig svensk-status för att få Svenska Dagbladets bragdmedalj. Den fick hon året efter, efter att ha vunnit VM-guld i Aten.
Hon var vid det här laget älskad av hela svenska folket och alla led och grät med henne när det visade sig att hon hade bröstcancer. Vi följde hennes kamp mot cancern och hennes väg tillbaka och det var säkerligen inte bara mina tårar som rann när hon sprang hem bronset i VM i Sevilla 1999. Vilken hjältinna! (Jag använde själv Ludmila som en förebild för min mamma som drabbades av bröstcancer 2001. ”Kan Ludmila så kan du!”)
När hon la löpardojjorna på hyllan (för att använda en idrottsklyscha) 2000 ville hon göra något mer stort: vinna medalj i både vinter- och sommar-OS. Så började en stor satsning på ett svenska bob-lag med Ludmila och Johan i spetsen. Pressen blev för stor och Ludmila valde att ta en genväg, en genväg som inte lyckades. Och borta var svenska folkets fina minnen av en fantastisk svensk idrottskvinna (eller, hon slutade nog att vara svensk när hon stoppade i sig steroiderna).
Jag och min man har diskuterat denna karriär flera gånger och den har så många dimensioner. Självklart är det fel att fuska, men i fallet Ludmila handlar det inte bara om fusk. Det blev också ett svek mot det svenska medborgarskapet och den svenska tävlingsstassen. De blå naglarna och de målade svenska flaggorna, som var en del i imagen och som vi alla gick på, blev till fejk och vi var alla lurade. Här kan du lyssna på en P1 dokumentär från 2013 (som jag inte lyssnat på själv än) där det i påan på webben står bland annat följande: Ludmila börjar med bob och i jakten på ännu ett OS-guld dopar hon sig. Fallet blir tungt. Medierna kallar henne för ”den före detta ryskan”. De blå-gula linserna och örhängena kallas för ”ett mediatrick” och krönikörer beskriver sin personliga besvikelse efter Ludmilas dopning.
Jag tycker att det säger ganska mycket om hur vi ser på svenskhet. Men fusk är naturligtvis inte något som inga svenska sysslat med förut. Det har funnits många fuskare både före och efter Ludmila. Tomas Johansson i brottning och Linda Haglund i sprint är två exempel på legendarer före henne. De två är väl ihågkomna och på inget sätt sedda som svikare idag. De har till och med fått en inbjudan till SVT:s Mästarnas Mästare. Tomas Johansson kom tvåa i andra säsongen och Linda Haglund deltog i den fjärde.
Räck upp handen den som tror att Ludmila Enquist får möjlighet att delta i Mästarnas Mästare! (Och ni som räcker upp handen kan läsa vad allas vår Glenn Hysén säger om att Ludmila 2014 i DN rankades som en av Sveriges främsta idrottare genom tiderna.)
.
Se en intervju med Ludmila gjord av Stina Dabrowski 2005 där hon berättar om livet, om fusket och om sin son som är en direkt följd av det abrupta slutet på idrottskarriären.
Läs även bloggen Den ömhet du är värd som skriver fint om Ludmila.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Innan OS 1996 var det mycket mer officiella protester mot att hon skulle tävla för Sverige än det har varit mot Abeba Aregawi. Bl.a författaren P O Enkvist var emot det. Protesterna tystnande efter OS guldet.
Jag tycker att friidrottsförbundet borde ändra rutinerna för om man skall tävla för Sverige. Det skall inte räcka med en papperslapp där det står att man är svensk medborgare.
Författare
Fast det tycker jag i och för sig ska räcka. Alla svenska medborgare ska behandlas lika. Men så kanske man inte ska skynda på den processen bara för att någon vill tävla för Sverige.
Jag har lyssnat på den där dokumentären och fy fasen så illa behandlad hon blev och dessutom orättvist. Hon var ju inte dopad när hon tog sina medaljer för Sverige! Men det skickar en signal om vad som krävs för att en invandrare ska räknas som svensk – två guld i stora mästerskap. Det räcker inte med ett. Viktigast av allt: När gulden är hemma får du _aldrig_ mer göra något fel, för då är du paria för resten av ditt liv.
Jag rekommenderar verkligen dokumentären, men inte om du inte vill bli upprörd.
Författare
Jag ska lyssna på den så snart jag kan! Tack för tipset! Håller med. Sedan kanske vi också omfamnade en fuskare lite väl lättvindigt, men det var ju så dags att tänka på det så långt efter att hon blivit ”förlåten”.