Är julstämning verkligen bara kvinnans bekymmer?

Jag läser den här ledaren i ETC och börjar fundera över julstämning, jul och könsroller. Har vi verkligen inte kommit längre i dagens Sverige än dit som Nataschja Psomas Blomberg beskriver i artikeln? Känner verkligen någon kvinna press på sig för att det inte finns sylta på julbordet och finns det verkligen dem som julpyntar sig till sjukskrivning?

Det låter som om författaren tittar tillbaka på 50-talets Sverige och den press kvinnorna kände då. Det har faktiskt hänt en hel del sedan dess. Blomberg tycker att det är att lägga skulden på fel personer när man säger att kvinnor måste säga ifrån och sätta ner foten, men nog fasen måste man kunna göra det? Släktingars orimliga kvar på vad som ska och inte ska finnas på julbordet måste helt enkelt viftas bort för den som bjuder på julbord bestämmer vad som ska finnas där. Och rimligtvis bestämmer man det tillsammans i familjen/paret. För dagens par måste väl ändå prata med varandra?

I min familj tycker mannen att det är oerhört viktigt att koka sin skinka själv. Då får han göra det. Själv tycker jag att egengjorda köttbullar är viktigt. Då rullar jag dem själv. Varje jul säger vi att vi ska strunta i jansson och varje jul står maken där i alla fall och gör en jansson på julaftons morgon. För att han ändå tycker att det hör till och så gillar ju min pappa det. Pappa då? Han blir glad för det han får, men rödkål vill han nog ändå inte vara utan. Så då köper vi rödkål så får han göra det själv. Är det verkligen så radikalt att dela upp juluppgifterna på det sättet?

Det är självklart att vi måste kunna säga åt kvinnor att släppa kraven! Om det är så att det finns dem som inte kan säga ifrån när mormor klagar över utebliven sylta så är väl ändå inte lösningen att mannen ska ta ansvar och köpa/laga sylta? Kvinnor måste lära sig att släppa på krav. Kvinnor måste också sluta ta ansvar för att alla får julklappar och sluta köpa fina saker åt svärfamiljen från hela familjen. Hans familj = hans ansvar. Och vill han köpa alla sina julklappar den 23:e efter middagen så låt honom göra det. Bara för att du har köpt klart allt i november måste inte kravet vara att alla gör som du.

Sedan är det nog inte rikgit så enkelt att ingen man tar ansvar. För kvinnor tar ofta ansvaret ifrån honom. Jag hade en period då jag köpte alla julklappar till föräldrarna från mig och min bror. När jag slutade med det började han ta ansvar och komma med egna idéer på vad vi kunde köpa tillsammans. Med maken har jag vägrat att hitta på saker till hans familj från honom. Aldrig har det slutat med att inga julklappar köpts och att jag får skulden. Skulle det sluta på det sättet skulle jag fundera på om jag verkligen valt rätt man.

Läs också Sakine Madon och Anna E Nahman