Jag har läst Birgitta Ohlssons bok Duktiga flickors revansch och håller verkligen med henne om grundtesen. Jag har dock funderat lite på begreppet duktig flicka och förstår att det bottnar i Ohlssons egen uppväxt och att hon var en sådan som kallades duktig. hon har sedan kanaliserat denna duktighet till flit och strävsamhet och tagit sig ända in i regeringskansliet. Birgitta säger sig vara mer en Annika än en Pippi.
Är jag en duktig flicka? Jag är verkligen ingen Annika och har aldrig varit. Eller? Nog var jag duktig i skolan. Jag gick ut med 4,6 i betyg på gymnasiet och fick stipendium för mina insatser i samhällskunskap. Jag pluggade till prov och valde extrakurser utifrån vad jag ville lära mig och inte vad jag skulle kunna få högst betyg med mina möjliga ansträngning i.
Däremot var jag varken tyst eller timid. Jag sa vad jag tyckte, sa emot läraren om jag tyckte att så krävdes och skolkade någon gång på gymnasiet bara för att det var lite kul (jag skolkade ganska regelbundet för körlektioner också vid närmare eftertanke).Jag valde att satsa på skolan och ta körkort. En kompis till mig som gick ut med 4,7 i betyg kommenterade en annan vän till oss som fick 4,6 att den där sista tiondelen förmodligen hängde på körkortet. Man kan inte få allt, underförstått hon hade kunnat vänta med körkortet. Att hon inte kommenterade mina betyg på samma sätt berodde på att den andra tjejen fått psykbryt över en fyra i psykologi. (Lite av det psykbrytet handlade nog mer om att jag fick femma och inte att hon hade satsat på körkort.) Att jag inte åkte på samma pik berodde förmodligen på den jag är. Jag fick inga psykbryt över mina betyg, jag fick det jag förväntade mig.
Jag har alltid prioriterat. Idag medvetet, i skolan mest omedvetet. Jag pluggade aldrig mer än jag behövde för att uppnå önskat resultat på proven/tentorna. På universitetet gick jag aldrig för vg, utan nöjde mig fint med pg (precis godkänt). I arbetslivet skulle jag aldrig sitta i två timmar till med en artikel som jag är hyfsat nöjd med och som ändå ska kollas igenom och ändras av någon annan. Jag är noggrann med viktiga saker, men jag dubbelkollar inte 20 gånger. Är jag osäker, ber jag någon om hjälp. Är jag överarbetad säger jag nej. Den som känner den pratsamma Hanna som man inte sätter sig på, skulle nog känna igen Hanna 18 och till och med Hanna 10.
Samtidigt så säger ju Birgitta Ohlsson i sin bok att duktighet kan se ut på olika sätt. Och även om jag också varit kuddflicka (fått sitta mellan killar som bråkar) så har jag också varit flickan som fröken var fly förbannad på ibland. Jag satt aldrig längst fram och jag var lite lagom busig lite lagom ofta så att jag ändå kunde passera som en ordentlig flicka. Men framförallt så har jag jobbat jäkligt hårt för att få bra och stimulerande jobb. Jag har levererat och gjort saker som jag skryter om i mitt CV. Sedan har jag jobbat upp denna blogg till en väl läst bokblogg som till och med blivit prisad.
Så ja, jag är nog en duktig flicka med Birgitta Ohlssons sätt att se det. Däremot är jag inte en duktig flicka som är på randen att bli utbränd och som alltid vill göra mitt allra bästa på alla livets alla områden. Där är jag bara en smart flicka.
