Allende; Isabel; Andarnas hus; 1982

Det var ett tag sedan jag läste den här boken, men den är viktig så jag vill gärna att en recension ska finnas här. Den speglar ett lands historia och den lyfter fram kvinnorna i historien. Dessutom är Isabel Allende feminist och landet är Chile, ett land jag inte läser alltför många böcker från.

Vi får möta tre kvinnor i tre generationer Clara, Blanca och Alba samt Esteban, storbonden och Claras make. Boken spänner från nittonhundratalets början fram till en tid efter militärkuppen mot Salvador Allende (fast socialistledarens namn inte nämns). Clara har speciella syner och förutser bland annat sin systers död. Hon gifter sig med Esteban, men senare vägrar hon att prata med honom efter att han misshandlat deras dotter Blanca. Hennes brott vara att hon slogs för sin kärlek till socialisten och arbetaren Pedro. Blanca och Pedros dotter Alba tillhör en av de största anhängarna till den nya regeringen som ska komma att störtas. Boken är mest skriven ur Albas och Estebans synvinkel.

Genren är magisk realism och det är något jag i vanliga fall inte är så svag för. Att jag inte minns de övernaturliga inslagen i boken så väl såhär några år efter jag läst den, är för mig ett gott tecken. Den var så bra att jag minns andra saker bättre. Det händer mycket i boken och det var därför svårt att minnas själva handlingen i detalj. Jag minns fragment, men framför allt minns jag känslan. Därför ser jag inte det som helt irrelevant att recensera boken nu. Allende har berättat om sitt lands historia med feministiska glasögon. Hon ger också en själ till dem som står för det onda (Esteban), vilket jag ser som sympatiskt då världen inte alltid är svart och vit. Såklart ska vi inte relativisera och bortförklara onda gärningar, men det Allende är bra på är att hon får oss att förstå till exempel hur en man kan stödja en militärkupp. Bokens stora behållning tyckte jag var de starka kvinnorna som gick sina egna vägar. Det är fantastiska kvinnoporträtt!

Läs mer: Adlibris, Bokus