Leaving Neverland berör in i själen – några tankar om filmen

Förra veckan såg jag Leaving Neverland, den fyra timmar långa filmen i två delar om två män som säger sig ha blivit sexuellt utnyttjade av Michael Jackson som barn. De har båda vittnat i rättegångar till fördel för Jackson, Wade Robson både som elvaåring och 22-åring och James Safechuck en gång som 16-åring. Jag toppade filmen med en timma lång diskussion med Operah Winfrey där de alla pratar om skuld, skam och förlåtelse. Dan Reed har regisserat filmen Leaving Neverland.

Filmen berörde mig oerhört mycket. De så söta pojkarna som man bara vill krama om och sedan de vuxna männens berättelser om vad Michael Jackson gjorde med dem. De berättar konkret utan omskrivningar och det gör det hela nästan ännu värre. Fast värst är James Safechuck, som ofta stannar upp i sitt tal och verkar förlora sig i något minne. Wade var bara sju år första gången Michael ska ha förgripit sig på honom. Lika gammal som min son är nu.

Fans runt om i världen är förbannade. Det finns domar som säger att Jackson är oskyldig. De båda männen har redan vittnat och sagt att han är oskyldig. Robsons vittnesmål i rättegången 2005 var dessutom ett av de avgörande till fördel för ett friande. Vad de säger i filmen är att de fortfarande inte förstod att det Michael Jackson gjorde med dem var sexuella övergrepp. De kopplade inte ihop var pojken i rätten sa sig varit utsatt för och de som de själva upplevt. James Safechuck vittnade inte 2005 och sa för första gången till sin mamma att Michael var ”a bad person”. Mer än så var han inte beredd att prata om det då.

Jag kan givetvis inte säga att det som Robson och Safechuck säger att Jackson utsatte dem för verkligen har hänt, men de ger ett trovärdigt intryck. Många barn känner starkt lojalitet mot sin förövare och när han dessutom är en man som hela världen älskar, kan det vara oerhört svårt att förstå det att som händer är fel. Eftersom båda pojkarna i filmen var kära i sin förövare är det inte speciellt svårt att föreställa sig att de känner oerhörd skam idag och att det tog lång tid innan de vågade prata om det. Robson säger i filmen att Michael Jackson sa att om någon någonsin fick veta vad de gjorde skulle båda hamna i fängelse så länge de lever. Det gjorde ett enormt starkt intryck på den sjuåriga Wade.

Ingen av männen i filmen hävdar att det handlar om undanträngda minnen, de minns båda två vad som hänt. Däremot vittnar de båda om den enorma skuld de själva känner och att kärleken i Michael var större än avskyn för det han gjord med dem. Wade Robson berättar om svartsjukan han känt när Michael hittat någon ny pojke att vara med. När ha återigen fick sova i stjärnans säng och återigen blev utsatt för sexuella övergrepp, blev han mer glad än ledsen. Då var allt som vanligt igen och han visste att Michael älskade honom.

Det var först när de fått barn själva som de insåg vidden av vad som hänt dem. I samtalet med Operah Winfrey, som själv utsatts för sexuella övergrepp som barn, pratade James Safechuck om det. Barnet som blivit utsatt finns ju inte mer utan kvar finns en vuxen man som lägger all skuld på det barnet. Det var först när han tänkte att samma sak kan hända hans egen son som han insåg att det var oerhört fel. Samma sak vittnar Wade Robson om. Deras egna oskyldiga pojkar var det som behövdes för att de skulle förstå att den ångest de själva bar på bottnade i övergrepp.

Nu tillhör jag visserligen dem som trodde att Michael Jackson var skyldig redan 1993, men även om man alltid hoppats och trott på hans oskuld, bör man lyssna på dessa två män och vad de har att säga. Filmen handlar inte om skyldig eller oskyldig, den handlar om två mäns berättelser om övergrepp. Såklart är det svårt för den som tittar att hålla isär och jag förstår att det finns mycket att invända emot såsom att flera vittnen fått betalt för sina berättelse. Wade Robson och James Safechuck ska inte ha fått något betalt för att medverka i Leaving Neverland och de får inga pengar från dödsboet eftersom det är försent att stämma det. De pratar för att de vill berätta, inte för att tjäna pengar.

För egen del hoppas jag att filmen leder till att fler vågar tala. Då menar jag inte specifikt Michael Jacksons pojkar, utan alla därute som varit med om något som känts fel men som de idag bara känner en enorm skam och skuld inför. Se filmen om du inte gjort det. Den får även dig som är förälder eller vuxen i barns närhet att fundera på hur du agerar och skulle agera om ett barn blir utsatt. Pojkarnas mammor berättar utelämnande i filmen om vad de inte såg och vad de inte misstänkte samtidigt som de var helt och hållet förälskade i Michael och det liv han förde med sig. Jag vill inte skuldbelägga dem, men det är viktigt att vi finns där för våra barn och att vi värnar om dem och inte alltid låter dem få sin vilja igenom. I alla fall inte om det handlar om att sova i sin stora idols säng.