Bästa konserten för mig som inte gillar konserter

Sångarfältet i Tallinn 2009. Tio år efter att jag var där på konsert.

Lyran frågar oss idag vilken som varit vår livs bästa konsert. Jag måste erkänna en sak. Jag är inte så förtjust i konserter. Det är oftast för mycket folk, jag har oftast varit full och det är alldeles för hög musik. Men visst har jag varit på några minnesvärda konserter i mina dar.

När jag pluggade i Göteborg i slutet av nittiotalet hade jag alltid Lisebergskort och i det ingick konserter. Jag minns att vi var där ofta, men jag minns inga specifika spelningar. Däremot minns jag otaliga Lars-Winnerbäck-konserter, flera spelningar med Håkan Hellström, Broder Daniel och Bob Hund. En Brainpool-konsert i Lidköping minns jag särskilt då det var coolt att de kom till oss. Kent har också spelat i min gamla hemstad, liksom Millencolin, fast de spelade på en rökig klubb och inte på torget.

Mest av allt minns jag kanske ändå en konsert i ett annat land. 1999 var jag i Tallinn och hälsade på en kompis. Hon drog med mig på en minifestival till Tallinns berömda sångarfält. Att få gå och lyssna på musik där den sjungande revolutionen startade var mäktigt. Detta trots att det var vanlig popmusik jag lyssnade till och inte körmusik, som amfiteatern egentligen är byggd för. Dessutom var själva amfiteatern läktare och scenen var tillfällig och uppställd mitt emot. Jag minns att det var otroligt coolt och att jag verkligen kunde känna historiens vingslag. Men så var jag som så oftast på konserter ganska full, det var mycket folk och för hög musik. Men jag upptäckte Smilers, som typ är Brainpool på estniska. Jag älskade dem länge och köpte med mig en CD hem.