Recension: Dunham, Lena; Not that kind of girl; 2014

Jag är en av få personer som inte sett Girls, trots att jag fick säsong ett i födelsedagspresent för ett och ett halvt år sedan. Inför läsningen av Lena Dunhmas Not that kind of girl (Norstedts) började jag tittade på serien.

Lena Dunham berättat naket och osminkat (klyschigt jag vet, men ni fattar vad jag menar) om sitt liv och sin uppväxt. Hon skriver fritt om droger, sex och utseendefixering. Det är meningen att hennes bok ska vara en alternativ förebild för Dunham är inte pinnsmal (hon kallar sig själv tjock, men det är verkligen att ta i) och hon är bara sig själv.

Jag känner inte igen mig ett dugg i Not that kind of girl, så den alternativa tjejen var helt enkelt inte jag. Therese Boman har skrivit mycket bra om boken i Expressen där hon bland annat säger:  just nu anses Lena Dunham liksom vara mest relaterbar av alla kvinnor på marknaden. Men för den som inte skrattar igenkännande åt Lena Dunham kommer hon bara att utgöra ännu en omöjlig bild att förhålla sig till. Och jag håller verkligen med om fortsättningen: Jag tänker: tack Gud för att jag inte längre är i en ålder då jag behöver bekymra mig över att jag inte på något sätt påminner om henne.

Jag tyckte att det var en bra bok, intressant och rolig, men det var inte en bok jag nickade igenkännande till. Det är en uppväxtskildring om en ung tjej och det är bra att det finns alternativ till någon slags norm. Men mig handlade det som sagt inte om. Och serien är helt ok, men igenkänningsfaktorn är ganska låg även där. Jag gillade Sex and the city och Girls är ju definitivt mer verklighetstrogen, men massor av sex finns ju där också, men nu med pengaproblem istället för 3000 kronors-skor. Lena Dunham är cool och jag gillar henne och boken för att hon är hon och nöjer mig med det.

Läs mer: Adlibris, Bokus