Janet Frame är en klassisk kvinna som jag inte har läst, men som många rekommenderat. Jag valde Ugglor gråter, eftersom den verkade mest passa in i bloggens tema.
Syskonen Teresa, Toby, Francie och Daphne växer upp i en fattig familj någonstans i Nya Zeeland. Francie dör i en arbetsolycka och de andra lämnas med sina minnen. Som vuxna lever de tämligen avskilda från varandra. Toby är epileptiker och lever med ständig skräck av att få ett nytt anfall och därmed bli betraktad som en galen person och systern Daphne är galen och lever på mentalsjukhus. Teresa kämpar med näbbar och klor för att hålla fasaden om det perfekta överklasslivet högt. Ett liv hon fått förmånen att leva genom sitt äktenskap.
Vi får följa de tre syskonens liv och öden och värst drabbad håller Daphne på att bli. Hon står inför hot om lobotomering. Det är något som författare Frame också varit utsatt för. Precis före lobotomeringen upptäckte läkarna vad hon skrivit och på så sätt slapp hon ut ur sjukhuset och kunde bli författare. Just den biten av Frames liv fanns inte med i den här boken, men hon skildrar väl livet på ett menatlsjukhus och patientens tankar och känslor.
Jag var mycket imponerad av Janet Frames språk och berättarteknik, men jag fångades tyvärr inte av handlingen. Jag kände inte att jag ville veta vad hon hänt de tre syskonen, utan ville mer bara att det skulle ta slut. En angenäm läsupplevelse, men den lämnade inga djupare spår. Jag är dock beredd att de Frame en andra chans. Vilken bok borde jag läsa?
2 kommentarer
Jag älskade Ugglor gråter. Förvånad att du inte gillade. Den självbiografiska trilogin som börjar med Till landet är kan jag rekommendera att pröva också. Jag gillar hennes skarpt.
Författare
Jag är nog faktiskt också lite förvånad. Den var bra, men jag fastnade inte för den. Jag ska läsa mer av henne och så om det går bättre.