Vad jag har längtat efter Chimamanda Ngozi Adichies senaste bok Americanah! Jag har fått den signerad så den är extra betydelsefull för mig.
Ramberättelsen handlar om Ifemelu och Obinze som pluggar i Nigeria. Ifemelu får ett stipendium att studera i USA och det är meningen att Obinze ska komma efter. När boken börjar är vi längre fram i tiden och då lämnar Ifemelu sin amerikanska pojkvän och flyttar tillbaka till Nigeria. Hur ska det bli när hon träffar Obinze igen efter så många år? Americanah är dock inte bara en kärlekshistoria, utan till störta delen handlar boken om att vara svart i de vitas värld. Ifemelu startar en blogg i USA där hon skriver om hur hon som svart icke-amerikan ser på USA och rasism. Hon har under sin amerikatid två pojkvänner, en vit amerikan och en afroamerikan. Hon iakttar livet omkring sig, sina vänner och hur människor uppfattas på olika sätt. Mycket handlar om hår. Hur får en svart kvinna se ut i håret för att få ett jobb? Inga flätor och inget afrokrull, så kan det gå vägen.
Boken är fantastiskt bra skriven och jag älskar Adichie lite bitska sätt att beskriva personer och relationer. Boken är i högsta grad ett politiskt inlägg om rasism och vitas förhållande till svarta. Det jag var lite besviken på var själva ramberättelsen. Gammal kärlek rostar aldrig är ju ett rätt beprövat koncept i litteraturen och jag tyckte inte att det riktigt passade i den här berättelsen. Dessutom tror jag faktiskt att gammal kärlek ofta rostar om den inte blir underhållen, i alla fall i verkligheten. Men det var trots allt en bra story, bra karaktärer och fantastiska miljöbeskrivningar och det viktigaste var att den var tydligt intersektionellt och feministisk och för den tydligheten förlåter jag författaren allt!
Läs mer: Adlibris, Bokus, GP, SvD, Albert Bonniers
Bloggat: och dagarna går…, bokhora, bloggbohemen
6 kommentarer
3 pingar
Hoppa till kommentarformuläret
Kul att läsa dina tankar! Jag tyckte blogginslagen var det som sänkte en annars fantastisk bok. Jag gillar inte det övertydliga, skriv mig det på näsan, anslaget som är i bloggen. Annars 🙂
Författare
Jag läste det, men jag uppfattade det inte riktigt som att jag blev skriven på näsan. Gillade blogginläggen för att de var just roliga blogginlägg. Annars håller jag med dig om att övertydlighet är dåligt (som jag tyckte om torka aldrig tårar t ex). Insåg när jag läste boken att jag har blivit så mycket mindre gripen av kärlekshistorier sedan jag träffade mannen i mitt liv. Innan dess kunde jag knappt läsa något som inte var kärlek med lyckligt slut. Här kändes det mest overkligt tyckte jag. Livet förändras 🙂
Jag trillade just in på din blogg för första gången, och så visar det sig att du verkligen gillar Chimamana Ngozie Adichie, precis som jag! Jag läser just nu Americanah och älskade Lila hibiskus, så nu ska jag läsa vad du mer har skrivit om CNA för jag vet egentligen inte så mycket om henne. En halv gul sol ligger på hyllan och väntar.
Författare
Roligt! jag tycker mycket om henne och har även sammanfattat lite om henne och hennes liv här: https://feministbiblioteket.se/veckans-feminist-chimamanda-ngozi-adichie/
Kul att läsa! Jag älskade den också. Och är vansinnigt avundsjuk på signeringen, det tror jag att jag har sagt förut redan… 🙂
Författare
Den är mig mycket värdefull 🙂 Jag tyckte inte att detta var hennes bästa bok, men med hennes standard betyder det inte att boken inte är bra – långt därifrån.
[…] Chimamanda Ngozi Adichie – Americanah (Nigeria) Ama Ata Aidoo (red) – Kärlek x21(Från Egypten i norr till Sydafrika i […]
[…] som skrivit om boken: Bokhora, Feministbiblioteket, […]
[…] dagarna går…, Enligt O, Lyran, C.R.M. Nilsson, Bibliobuster, Feministbiblioteket och Bokhora. I Vi läser kan du läsa en intervju med Chimamanda Ngozie […]