Knut Lager 130911 – 070620

Den elfte september 1913 föddes min farfar. Han kom att bli 93 år. Idag är en dag med massor av hemska minnen, men jag föredrar att tänka på min farfar, som idag skulle blivit 100 år. Nedan följer en repris från min förra blogg, strax efter att han dog  i juni 2007.

I onsdags dog min farfar. Det känns tomt, även om det inte var oväntat. Jag vill skriva en nekrolog till minne av Knut Lager, min farfar.

Farfar fick inte uppleva sin 94:e födelsedag. Han fick dock uppleva mycket, inte fullt så roliga saker, på sina födelsedagar genom åren: statskupp i Chile, Ronny Petterssons död, World Trade Centers ras och Anna Lindhs död… Men som tur är var min farfar en man som visste hur man njöt av livet och hur man roade sig, så jag tror att han hade roliga födelsedagar i alla fall.

Farfar var en man som värdesatte både bildning och utbildning. För att testa mig provocerade han alltid fram diskussioner som blev långa och livliga och i min familj var dessa diskussioner ett normalt inslag av varje julafton. Det handlade om allt från vilka språk som var viktigast att kunna, till värdet (?) av att ha homosexuella vänner.

Farfar värdesatte också friskvård och hälsa. Att jag började tävlingssimma när jag var 10 år, var så klart något han var stolt över. Nu var det tyvärr inte så att farfar var bra på att visa sin stolthet, men han var mycket bra på att skryta om mina kusiner. Efter ett samtal med mina kusiner förstod jag att han skröt om mig och min bror för dem. På så sätt fick vi veta att farfar var stolt över oss alla.

Hälsa ja, när vi barnbarn blev tillräckligt gamla för att kunna bli intresserade för rökning berättade farfar DRÖMMEN. Han var själv storrökare en gång i tiden och det var DRÖMMEN som fick honom att sluta. Han drömde att han kom in på Sahlgrenska sjukhuset en sen natt och kirurgerna öppnade hans mage. Inuti var allt svart. I drömmen skakade läkarna på huvudet, sydde ihop honom och sa. ”Skicka hem honom, det är inget vi kan göra.” Efter den dagen har farfar inte tagit ett bloss (påstår han i alla fall).

Det var dagen före Göteborgsvarvet som farfar föll och bröt lårbenshalsen. Han blev inlagd på sjukhus och kom aldrig därifrån. Jag har inte träffat honom sedan förra påsken, men jag tror att han var stolt över att jag sprang.

Jag kommer att sakna farfar.

Man skulle kunna tro att min farfar var förebild när Abe Simpson skapades.