En ögonblicksbild från Ao Nang i Krabiprovinsen, Thailand. Annandagen 2004.
Idag är den tio år sedan tsunamikatastrofen i Sydostasien inträffade. Jag minns dagen tydligt. Det var annandag jul och jag var hemma hos mina föräldrar och firade jul. Min pojkvän, numera make, kom hem till oss den dagen. Han berättade först om katastrofen per telefon och att hans bror var nervös för sin flickvän som befann sig på Borneo.
Estoniakatastrofen hade inträffat tio år tidigare. Där omkom min mans kompis mamma. Han återupplevde allt en gång till och sökte hela dagen efter information på nätet och var övertygad om att vi skulle känna någon. Vi hade några vi visste var i Thailand, men ingen som var i Phuket. Och Borneo visade sig vara en ganska säker plats.
Vi kände ingen drabbad. Inte då. Efteråt har vi pratat med människor som kände någon eller som till och med förlorade någon riktigt närstående, men just då kände vi ingen som hade omkommit eller skulle komma hem skadad och skakad med något evakueringsflyg.
Det finns massor av historier att berätta om, men alla orkar nog inte att läsa om alla. Jag vill hedra tioårsdagen av flodvågskatastrofen med en temadag här på bloggen. Jag har här berättat min historia, den är varken gripande eller viktig. Under dagen kommer jag att genom recensioner återberätta två andra historier. En från en överlevande Khao Lak och så Lottie Knutsons version. Jag avslutar dagen med en utlottning av en tsunamirelaterad bok.
Följ gärna med på bloggen under dagen. Har du något att berätta så får du gärna berätta det här.
