Recension: Boonmee, Bua; Miss Bangkok; 2007

Miss BangkokJag tycker oftast inte om memoarer av fattiga flickor med spökskrivare. Miss Bangkok av Bua Boonmee och Nicola Pierce är inget undantag. Jag vill ändå läsa den då en vän till mig köpt den i Bangkok för att jag frågade efter Thailändska författare på engelska och helst kvinnor. Han köpte den inte för att han trodde att det var högklassig litteratur, utan för att han ville visa mig vad som existerade på den fronten. Jag fick även en av Thailands mest kända romaner, skriven av en man, men mer om det en annan gång.

Bua Boonmee är uppvuxen på den thailändska landsbygden i fattigdom. Efter ett våldsamt äktenskap drabbas hon av den stora passionen och får två barn med honom trots att han också var våldsam. Eftersom han dessutom saknar arbete finner hon inget annat val än att gå till eskortranchen. Utan utbildning kan hon inte få ett jobb som kan försörja dem alla. Trots våld stannar hon hos sin make, för han tar mycket väl om deras barn. Sitt jobb vill hon helst komma undan, men hon finner aldrig någon väg ut.

Det är klart att det är ett gripande människoöde, även om själva boken och språket är långt ifrån fantastiskt. Jag googlade författaren, men det verkar som om det inte finns några nyare uppgifter än att hon fortfarande jobbar som prostituerad. Det fanns många möjligheter för henne att ta sig ur sin situation, men hon har alltid haft sina barn bästa för ögonen och hon vill inte att de ska bli av med den ena av sina föräldrar. Hon vill inte sticka själv och hon vill inte att det ska tvingas lämna sin kärleksfulla far som är den som haft huvudansvaret för dem i alla år. Det är minst sagt en knivig sits. Hennes syster kommer upp sig och gifter sig med en rik norrman, men av hennes pengar ser hon inte röken eftersom de hamnar hos brodern eftersom han är den enda i familjen med bakkonto, och han är spelmissbrukare. Jag kan inte låta bli att fundera är de royalties hon borde få för boken, men av dem ser hon förmodligen inte heller röken. Jag gissar att spökskrivaren får det mesta.

Jag är glad att jag läste boken för att jag fick en liten inblick i hur det är att leva som prostituerad i Thailand och jag har ju inte direkt ökat min respekt för de västerländska män som åker dit och tycker att det är coolt att köpa en hora. Men jag kan inte heller sluta tänka på bokförlaget Maverick house, som verkar ge ut flera av den här typen av böcker, och att det känns lite snaskigt alltihop. Här får vi höra en fruktansvärd livshistoria och i efterordet skriver förläggaren att hen hoppas att Bua och de andra flickorna i boken har det bra. Hoppas? Kan de inte låta en viss procent av försäljningen gå till att hjälpa kvinnor som dem? Eller åtminstone Bua? Är det så att de söker upp människor det är synd om, intervjuar dem, lämnar dem och sitt öde för att själva cascha in vinst på försäljningen. Är det så oerhört cyniskt? Jag hoppas verkligen inte det och jag hoppas, precis som förläggaren, att Bua har det bra idag även om jag kanske inte tror det.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.