Jag har läst ett urval noveller ur Sydafrika berättar: En stereo i Soweto. Novellerna är uppdelade i då och nu och jag har läst från båda delarna. Jag recenserar dem av feministiskt intresse här en och en.
I Zoë Wicombs novell N 2 möts två världar. Det är den rasistiska kvinnan som accepterat den nya ordningen i landet, men inte kan förlika sig med att det springer omkring ociviliserade svarta och har samma rättigheter. Det är den svarta fattiga pojken Themba som ser två vita få problem med sin bil. Han hjälper dem och kan inte låta bli att tigga några rand för att han hjälpt dem. Hans mamma river sönder sedlarna när han kommer hem.
Här är de svarta människornas stolthet tydlig. Det spelar ingen roll hur mycket de behöver pengar, de tigger inte. Rasismen är så också bra fångad. Även om många vita har privilegier kvar kan de ändå känna avsmak för en lägre stående ras och deras traditioner. Det är en novell som kröp innanför skinnet på mig och jag har svårt att glömma den.
