Vem läser bokbloggar?

Vem läser egentligen bokbloggar? Den frågan ställer sig Bokblomma på sin blogg. Är bokbloggosfären bara en bubbla som skriver om samma böcker eller kan vi erbjuda något annat som inte tidningarna skriver om?

Den största skillnaden tycker jag är det personliga. ”Jag köpte boken på en loppis” och ”jag fick boken rekommenderad av min mamma” är saker som jag älskar med bokbloggar. Det finns oftast en personlig inramning till recensionen. Sedan tycker jag att det bästa bokbloggarna är de som har en tydlig idé med sitt bloggande. Det handlar inte bara om att man bloggar om en viss genre eller från vissa länder, utan att man har en egen idé vad bloggandet ska gå ut på.

Jag älskar många olika typer av bloggar. De som skriver långt och seriöst, de som skriver nästan uteslutande om sina känslor kring böckerna, de som är strukturerade och de som är ostrukturerade. Finns det en röd tråd och de skriver intressant så är jag oftast ett fan. En annan gemensam nämnare är att de är personliga så att jag lär känna även bloggaren bakom.

Jag vet att min blogg av vissa kan uppfattas som lite spretig. Jag har en tydlig nisch, men skriver ibland om politik eller mina barn och inte alltid om böcker. Jag tycker att det är ett sätt att berätta mer om mig. Det är också ett sätt att locka andra personer till bloggen som inte är så jätteintresserad av litteratur. Min blogg har ett också ett uttalat syfte att vara både en feministisk blogg och en bokblogg. Men litteraturinläggen måste vara i majoritet, annars tycker till och med jag att det blir för spretigt.

En intressant diskussion är den om att hålla isär eller blanda ihop. Ett privat Instagramkonto och ett för bloggen, eller bara ett? Dela bara på Facebooksidan eller även privat? Jag har haft två bloggar vilket var för jobbigt. Det var dessutom svårt att bestämma sig för vilken jag skulle satsa på. Vilken är så att säga min hub, dit jag vill att alla läsare ska komma? För en sådan är viktig för mig att ha. Jag vill driva folk från mina sociala medier-kanaler till bloggen. Därför skriver jag oftast hellre om saker här än bara delar vidare artiklar. På så sätt blev två bloggar en för mycket.

Jag har bestämt mig för att baka ihop snarare än att hålla isär. Jag förstår poängen med att hålla isär, men det passar inte mig. Därför lägger jag upp bilder på böcker och mina barn på Instagram, delar inlägg även privat på Facebook* och skriver om privata saker här då och då. Jag tycker att det blir en bra mix, medan andra tycker att det är fullkomligt ointressant att läsa om mitt privatliv. Men man måste ju heller inte läsa allt. Sedan har jag inte tillräckligt med stoff för att fylla en blogg om mitt privatliv eller politik men för mycket synpunkter för att låta bli att skriva alls.

Vilka böcker läser och recenserar jag då? Bokblomma undrade om det bara var nyutkomna böcker som förlagen är villiga att ge en eller om man bestämmer mycket själv. För mig är det en salig blandning. Jag får en del recensionsex, både sådana jag ber om och helt oannonserat. Jag ber om böcker jag verkligen vill läsa och som passar temat på bloggen. I den hög som kommer oannonserat läser jag inte allt, utan väljer ut något som ser intressant ut. Jag läser också från min egen hylla och lånar mycket på biblioteket. Ibland vill jag vara med och läsa det som är hett just nu och ibland vill jag lyfta fram böcker från udda hörn på vår jord.

En av de finaste komplimangerna jag fått av en läsare var: ”Ibland är du bara så underbart jäkla smal! Jag älskar det!” Men ingen läser en blogg som alltid är smal. Det handlar om en avvägning, men när jag följer mitt hjärta och läser det jag känner för, brukar det bli en bra blandning.

*) Att dela privat på Facebook har blivit ett måste då Facebook rankar ner min sida för att jag har så många likes. De vill att jag ska betala för att synas. Delar jag med mig själv rankas det högre i och med att det har delats.