Ja, då har höstterminen satt igång på riktigt när maken och jag börjat kolla serier på helgerna. Den här helgen var det The white Lotus på HBO som fångade vår uppmärksamhet. Jag hade läst lite om den innan och tyckte att den tillräckligt spännande för att ge den en chans. Jag är också förtjust i serier som avslutas efter en säsong.
En man sitter på en flygplats och får frågan om hans vistelse på Hawaii varit bra. Det är uppenbart att den inte har det och vi får veta att det varit mannens bröllopsresa och att vi ser att han nu reser hem ensam. Han tittar ut mot planet där någon baxar in kvarlevorna av en människa i planet. Där slutar den första scenen och vi kastas tillbaks en vecka i tiden när ett gäng rika människor ankommer till hotellet The white lotus, inklusive mannen och hans nyblivna hustru.
The white lotus är en skruvad serie med en Basil Fawlty-kopia som hotellmanager, som porträtteras av Murray Bartlett. Vi får, förutom det nygifta paret och hotellmanagern, följa familjen med två tonåringar och en kompis, den ensamåkande alkoholiserade kvinnan samt spachefen som har stora drömmar om att öppna eget. Alexandra Daddario gör en bra roll som den nyblivna lyxhustrun med tvivel och Sydney Sweeney från Sharp Objects gör en briljant roll som manipulerande tonåring.
Det var en bra serie , även om vi här hemma tyckte att slutet var lite platt. Jag tyckte om att jag blev överraskad, men tyckte ändå att det kunde knutit ihop fler lösa trådar. De skildrade på ett mycket bra sätt hur politiskt medvetna överklasspersoner har svårt att se hur deras agerande påverkar människor från en lägre klass. Mest tydligt är detta i den vita tonåringens svarta kompis som ser orättvisor där ingen annan ser dem. Den alkoholiserade kvinnan som vill bli partner med den svarta spachefen är också ett exempel på där god vilja inte går hela vägen fram.
Det övergripande temat är att det är den rika vita mannen som tillslut drar det längsta strået. En oväntad förlossning i första avsnittet av en anställd från lokalbefolkningen förbryllade oss länge. Kvinnan återkom aldrig och vi funderade på om anledningen var att hon helt enkelt inte var viktig. Folk från lokalbefolkningen kom och gick, men det var det rika vita männens historia som skulle berättas. Det är inte alltid det som sägs som är det viktigaste, utan det som inte sägs har också betydelse för upplevelsen. Det kändes som en riktigt bra skildring av klassamhället att helt enkelt inte berätta de ”oviktiga” människornas historia.
Det mest underhållande är att se hur den lite småkorkade, men stenrika, nygifta mannen gör livet surt för hotellmanagern för att han fått fel rum. Det hela eskalerar till en enorm konflikt, som är oerhört underhållande att följa. Hotellmanagern är en mycket lyckad karaktär, måste jag säga. Jag måste också lyfta filmmusiken som verkligen ramade in den lite skruvade och på ytan humoristiska serie. Det kommer en andra säsong och den ser jag nog vad det lider, även om jag känner mig rätt så nöjd nu.
