#throwback: När jag undkom en idiot med blotta förskräckelsen

Hanna 19 år

Jag vid ungefär samma tidpunkt som det hela utspelade sig. Hösten 1996.

För några veckor sedan berättade jag en historia om när min mamma trodde att jag var i klorna på hemska killar, när jag i själva verket har tråkigt med två nördar i Budapest. Igår läste jag på twitter om en kompis som undkommit en seriebrottsling som drogade sina offer, med blotta förskräckelsen. Jag kom då på ett tillfälle när jag gjorde det detsamma. Eller det vet jag förstås inte, men jag fick ett tillfälle en gång att följa min magkänsla, och jag gjorde det.

Jag var nitton år gammal och hade precis flyttat hemifrån, från lilla Lidköping til Göteborg. Jag hade aldrig haft någon egentlig pojkvän och det var vid den här tidpunkten lika efterlängtat som det kändes ouppnåeligt. Alla killar som gav mig någon form av uppmärksamhet, blev jag kär i. I princip så. Jag ville så förtvivlat gärna få hångla, ha sex och gå hand i hand med någon på stan.

Jag var på stan och det var vinter och i ett stånd i Brunnsparken utanför femmanhuset, stod en kille och sålde CD-skivor med musikalmusik. Jag har ingen aning om varför jag drogs dit (är inte jätteförtjust i musikaler), men förmodligen flirtade killen med mig redan innan jag hunnit fram. Han var snygg och vi pratade ganska länge. Han ville bjuda ut mig på en drink. Ingen hade någonsin bjudit ut mig på något förut. Jag sa självklart ja och gav ut mitt telefonnummer. Sedan köpte jag två skivor och åkte hem.

Efter utsatt tid vågade jag mig inte ut i korridorssköket eftersom detta var 1996 och jag hade ingen mobiltelefon. Han ringde tillslut och sa att han blivit lite sen pga att han hjälpt en kompis att flytta. Kunde jag möta upp honom utanför hans hus? Absolut, han bodde centralt inte så långt ifrån mitt studenthem så jag begav mig dit. När jag kom fram stod han i porten i sjaviga kläder och luktade svett. Han undrade om jag kunde följa med upp medan han tog en dusch. Jag var för artig för att säga nej och hade inte skinn på näsan nog att föreslå att gå före till ett ställe och vänta på honom där. Jag följde med.

I hissen lutande han sig fram emot mig och försökte kyssa mig. Trots att detta var allt jag hade drömt om de timmar som gått sedan vi träffats i Brunnsparken, blev jag lite äcklad. Han luktade verkligen illa, hade inte ansträngt sig för fem öre och ville helt out of the blue hångla. Jag tror jag kände mig trängd, instängt i den lilla hissen. Den stannade och vi gick ut och vi gick ut igen, för att gå mot ett förmodat gårdshus. Just där ute kände jag mig trygg. Jag tog vara på den känslan och fattade det snabba beslutet att säga åt snubben att jag inte tyckte att det hela var en bra idé och att jag skulle ta hissen ner igen.

Jag vet egentligen inte varifrån jag fick modet. För en äldre vuxen människa ter nog detta sig inte så så väldans modigt. Hanna 44 hade gått därifrån redan i porten. Men detta var som sagt på den tiden då jag inte fått särskilt mycket uppmärksamhet från någon av det manliga könet och aldrig skulle säga ifrån när någon uppvaktade mig. Jag var över trettio när jag kom på att jag faktiskt kan säga till en random kille på stan att nej, du får inte mitt telefonnummer för jag är inte treesserad av att träffa dig igen. Fram tills dess har jag delat ut falska nummer när det har hänt för att jag inte tyckte jag hade rätt att säga nej.

Tryggheten ute i den friska luften var det som fick mig att bestämma mig för att gå. Det var det jag sa till vännerna på studenthemmet efteråt. Jag gick hem till värmen hos mina kompisar och fick aldrig veta om kvällen skulle ha slutat illa. Jag lever hellre med vissheten att jag aldrig fått veta om killen var en idiot eller inte än med vissheten om att han var det. Såklart. Jag var skärrad lågt efteråt, just därför att jag visste att jag var en tjej som inte säger nej.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.