Jag avslutar min miniserie om Marina Abramović med en text om dokumentären The Artist is Present. Den handlar om hennes utställning med samma namn på MoMa i New York 2010. Då satt hon på en stol, och besökarna fick sitta mitt emot henne och titta henne i ögonen.
Följande film är från dokumentären:
Det ni ser är ett möte med sin tidigare man och konstpartner och mötet är mycket känslosamt. Nu var det inte så att han bara dök upp och hon fick se honom där och då för första gången sedan de gjorde slut på Kinesiska muren 1989. De träffades innan och mötet var panerat. Men trots det är det ett känslosamt möte. Precis som det var känslosamt för många av de besökare som kommit för att titta henne i ögonen.
Det var inte bara en känslomässig bergochdalbana för Abramović, utan också en fysisk jobbig performance. Hon satt under MoMas öppettider, sju dagar i veckan i 90 dagar. Och hon var över 60 år. Det är inte svårt att räkna ut att hon fick ont i kroppen.
I filmen får vi också se hur Abramović lär upp performancekonstnärer att framföra hennes verk. Hon tvingar dem leva i hennes hus i tre dagar och dessutom utan några telefoner eller klockor, precis som besökarna tvingades göra i hennes senare verk The cleaner. Här är det tydligt att hennes konst handlar om tid och rum och att vara i nuet.
Jag kan verkligen inte påstå att jag tidigare förstått mig på performancekonst, men efter min djupdykning i Marina Abramović har jag kommit lite närmare. Jag kan verkligen uppskatta mycket av det hon gjort och det är ingen tvekan om att jag gärna hade köat dubbel så länge som jag köade till The cleaner till The Artist ist Present.
Slutligen tycker jag att dokumentären visar upp en envis, men mycket sympatisk konstnär. Samtidigt får vi se en riktig tölp till exman i Ulay, som inte ens, tjugo år senare, kan säga mycket gott om sin exfru som inte samtidigt är kopplat till honom själv.
Dokumentären visas på SVT Play fram till 20 april.
Detta inlägg är Dokumentären i Marina Abramović x 5.
