Handskakning är en del av världspolitiken såväl som vardagslivet för oss i Västvärlden och på många andra ställen. Här skakar Angela Merkel hand med George W Bush.
Nu har det blossat upp en debatt om handskakning och om det är ok för en man att av religiösa själ inte skaka hand med en kvinna. Miljöpartisten Yasri Khan, som vägrade ta en reporter i hand och sedan petades från valberedningens förslag till partistyrelse är givetvis upprinnelsen till detta.
Efter detta har mina flöden fyllts av folk som tycker att det är hemskt och dem som tycker att det är ok och att vi måste respektera olika kulturer. Själva kanske vi är obekväma med att exempelvis kindpussas (något jag snarare tycker borde jämföras med svenskarnas eviga kramande som är obekvämt även för oss själva ibland).
Min åsikt är att man inte kan tvinga någon att göra något som hen är obekväm med, men att man bör – om man vill bli respekterad – behandla alla lika. Jag har inte råkat ut för att någon muslimsk man inte velat ta mig i hand, men väl ryska. Rätta mig om jag har fel alla Rysslandskännare, men vad jag har förstått så är det sed i Ryssland att kvinnor måste ta initiativ till en handskakning. Detta kände jag inte till när vi var fyra-fem personer som stod på rad och fick hälsa på några ryska politiker. Jag var den enda kvinnan där och då och den enda som de inte hälsade på. Jag kände mig både dum och oviktig i det ögonblicket och jag vill verkligen aldrig acceptera ett sådant beteende i Sverige. Efter den händelsen stod jag med handen framsträckt varje gång jag träffade en ny rysk man. Så när Gustav Fridolin idag går ut och säger att han inte hade en aning om hur kränkande ”vissa kvinnor” kan känna att det är att inte bli hälsade på så tycker jag att han borde fundera ett varv till. Hur kul skulle han tycka att det var att pga sitt kön bli uteslutet på det sättet? Ett riktigt pinsamt uttalande. Ännu mer pinsamt för att han är feminist.
Jag kommer aldrig att acceptera att behöva stå där som ett fån medan alla runtomkring blir hälsade på i ett land där vi kommit långt med jämställdheten. Gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic blir förbannad och hon kräver att folk ska ta henne i hand om de vill ha ett möte med henne och det applåderar jag henne för. Förstår inte män att man känner sig exkluderad och inte lika mycket värd när man behandlas annorlunda på det här viset? Eller går det bara att utgå från sig själv och därmed inte fatta vad andra utsätts för? Jag hade förväntat mig mer av Gustav Fridolin, måste jag säga.
Yasri Kahn är född och uppvuxen i Sverige. Visst, han kommer ändå från en annan kultur, men att kvinnor och män tar varandra i handen är något han måste ha sett dagligen i hela sitt liv. Var som är intimt och inte brukar till stor del vara kontextberoende, så att inte ta kvinnor i hand måste därför ha varit ett val mer än en konsekvens av hans uppväxt. Det känns inte helt klockrent att försvara sig med att det är kulturellt betingat när man har så stor erfarenhet av Sverige och svenska seder och bruk.
I TV4 Nyheternas inslag (ca 2:40) igår säger Aida Hadzialic att hon mött män som inte velat skaka hand med henne i officiella sammanhang. När hon sagt att det inte blir något möte om de inte gör det har det gått bra. Att träffa gymnasieministern var alltså viktigare än att hålla på intimiteten. Hyckleri på hög nivå.
Så alla män som inte vill ta kvinnor i hand och har ambitioner att bli respekterade överallt alternativt anser sig vara feminister – ta ingen i hand! Skyll på förkylning, bacillskräck eller whatever, men behandla inte kvinnor och män olika! Förklara för manliga politiker eller journalister att ni tycker att det är för intimt att skaka hand och att ni därför inte gör det med någon för att inte diskriminera eller kränka någon. Eller blir det lite för jobbigt? Tänk då efter om du verkligen är feminist på riktigt.
Gör självklart som du själv vill, så länge du inte skadar någon annan. Det en en av liberalismens grundbultar. Du skadar genom att behandla män och kvinnor olika och så gör man inte om man vill visa kvinnor respekt. Vad du väljer att göra i din vardag struntar jag såklart fullkomligt i, men i officiella sammanhang och för jobb där det krävs representation är det bara att tugga i sig att man få ta seden dit man kommer. Eller så hälsar du inte på någon. Är du beredd att ta konsekvenserna av ett sådant beslut, eller skulle det bli för pinsamt?
