Före bokmässan lyssnade jag färdigt på boken Mother winter av Sophia Shalmiyev på Storytel. Jag fick tips om hennes uppväxtskildring på Twitter och blev intresserade av temat flykt från Sovjet och alkoholism i familjen. Mother winter är inläst av författaren själv.
Sophia är född och växer upp i Leningrad med sin pappa och sin alkoholiserade mamma. När pappan känner att de borde lämna landet, vill mormodern ta hand om Sophia. Flickan måste välja mellan sin mormor och sin pappa och hon väljer väl egentligen inte, men följer med sin pappa. Sin mormor återser hon aldrig. Sophia, hennes far och styvmor hamnar i Wien och senare i Italien i väntan på att få visum till USA. När de aldrig tycks få åka till USA får Sophia gå på middag ensam hos en betydelsefull person. Hon är fortfarande ett barn och hon ligger med mannen. Sedan får de åka till USA.
Familjen startar ett nytt liv och Sophia blir väl integrerad i det amerikanska samhället. Det enda som tynger henne är minnet av en mor som blev kvar. Modern valde spriten framför henne, men Sophia kan inte glömma sin mamma. Hon har få bilder av henne kvar och minnena är fragmentariska. Hon åker tillbaka till Ryssland flera, flera år senare, men hittar inte sin mamma. Det är när hon själv blir mamma som minnena väcks och hon börjar fundera mer över modern, alkoholen och saknaden.
Mother winter var en fin, men sorglig bok om saknaden efter en mor. Saknaden både som boende tillsammans med henne och som skild från henne. Sophia går genom livet och är tacksam för att hennes far tog henne från Sovjetunionen till USA, men samtidigt kan hon inte riktigt förlåta honom för det våld han utsätter henne för samt för händelsen med mannen hon kände sig tvungen att ligga med. Saknaden efter mamman finns också alltid där under ytan.
Det var en vacker bok och som vanligt njuter jag extra mycket av att läsa böcker som läses av författaren själv. Sophia Shalmiyevs memoarer är inget undantag.
