Daria Serenko är en rysk oppositionell som nu bor i exil i Tiblisi. Hon skrev Flickor och institutioner 2021 och i början av 2022 satt hon 15 dagar i fängelse, något som hon skriver om i boken Jag önskar mitt hem aska från 2023. Idag hade vi bokcirkel om Flickor och institutioner i jorden runt-cirkeln. Boken är utgiven på Ersatz.
Flickor som jobbar på in institutioner är som en grå massa som alla måste följa de byråkratiska reglerna. De skärskådas som personer och får inte sväva ut i sina privatliv. Ett vinglas i sociala medier eller en bild i bara bh kan ge varningar och andra former av straff. Mycket känns Sovjetunionen, men boken utspelar sig i nutid, strax före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.
Jag tycker att boken var rolig och varm, trots det distanserade innehållet. Vi var alla rörande överens i bokcirkeln att det var en bra bok och jag och en till hade läst Jag önskar mitt hem aska och kunde rekommendera den till de andra. Modig var också ett ord som användes av Daria Serenko, som fick fängelse efter att boken kom ut, för något annat hon gjort i sociala medier.
Det roligaste ögonblicket i boken, enligt mig, var när de skulle ordna en utställning och konstnären avled. Det var inte skäl nog att ställa in utställningen och flickorna ombads ringa änkan och meddela det. Kapitlet avslutades med ”herregud, vi ringde änkan”. Epitetet ”flickorna” var ett snyggt stilgrepp som vi diskuterade på träffen. Vi tyckte att det passade in på den anonyma tillvaro de var tänkta att ha på sina institutioner.
