För fyra år sedan skrev jag en text om Sara Wedlund under rubriken berömda och glömda idrottskvinnor. När folk googlar och kommer till min blogg så har de ofta sökt efter just Sara Wedlund. Det var något mystiskt över den kvinna som sprang in i våra hjärtan under friidrotts -VM 1995 och sedan tävlade i OS 1996 för att sen mer eller mindre försvinna.
Det sista spåret efter henne är en intervju i Aftonbladet 2003 där hon berättar att hon är skadad, men jobbar för att komma tillbaka. Hon säger också att hon inte är frisk från anorexin. I min text om henne skriver jag att jag hoppas hon hittat något meningsfullt att sysselsätta sig med. Vi vet inte varför eller hur hon dog, men nu finns hon inte mer.
Av allt jag skrivit om tillhör inlägget om Sara Wedlund ett av de mest lästa. Det märks tydligt nu när nyheten nått oss av hon har avlidit, för Feministbiblioteket har krossat det tidigare besöksrekordet för en enda dag. Kommentarer trillar också in. Folk vill veta. Men jag vet inget mer än någon annan. Jag har bara skrivit om det jag själv kunnat läsa mig till.
Oavsett hur Sara Wedlund dog, är det djupt tragiskt när en 45-åring går bort. Jag fick i dagarna veta ett en kvinna från mitt förflutna gått bort, också hon 45 år gammal. Det skakar mig även om jag inte kan påstå att jag kände henne länge. Kvinnor i min ålder ska inte dö, oavsett orsak.
Vila i frid Sara. Och vila i frid Anna från lekis.
