Inför månadens språk-utmaningen förra året tänkte jag läsa Romanen utan namn av Duong Thu Huong. Jag orkade inte att läsa på engelska just då och nu blev jag såklart mycket glad när jag såg att Tranan har gett ut den på svenska! När jag pratade med Tranans förlagschef om den, varnade han för att den är feelbad och att Tranan nog mest ger ut feelbad-böcker. Jag behöver en variation i min läsning, så det lät bra!
Quan slåss i Vietnamkriget på Nordvietnams sida. Han är en sympatisk person som vill de flesta väl. Han vill inte skvallra på folk i onödan och han gillar inte att man förstör saker för förstörandets skull. Han längtar som så många andra efter sin familj och efter henne han har kär. Kriget är dock långt och permissionerna få. När han väl får komma hem på permission är mycket förändrat till det sämre och människor liver verkligen. Han börjar fundera på om kriget verkligen är värt det.
Jag läser i förordet av Kristoffer Leandoer att Quan kan ses om författarinnan själv, fast i manskläder. Det är en krigsskildring ur en mans synvinkeln, men med kvinnliga ögon. Som kvinna har Duong Thu Huong ett större perspektiv och vet också vad kriget ställde till det med på hemmafronten och på så sätt kan hon göra en bredare skildring av kriget. Jag håller med om att Huong tar en med till kriget och att jag som läsare verkligen kan ta på meningslösheten.
Boken är verkligen en fantastisk skildring om ett krig, om cynismen, tristessen och längtan bort. Det var som sagt ingen feelgood, men det gav mig en bra känsla för hur det var att vara med. En favoritscen var när Quan fick träffa en som frivilligt gått med i kriget på Sydvietnams sida. Många känslor i den scenen och en enorm känsla av meningslöshet. De flesta krigsskildringar från Vietnamkriget är skildrade från amerikanskt håll, så jag tyckte det var spännande att läsa en från den andra sidan.
Boken är översatt av Tobias Theander, som har som hobby att översätta böcker från vietnamesiska till svenska. En fantastisk hobby som kommer oss världsläsare till del!
