På bokmässan fick jag tips om att läsa Spår av Liv av Annika Torstensson. Jag har ingen aning om av vem, men jag la i alla fall ljudboken i mitt virtuella bibliotek på Storytel och valde boken nar jag skulle bestämma en ny bok. Boken är inläst av Lo Kauppi, som är en favorit, i alla fall om boken passar hennes lite dramatiska sätt att läsa (obs, inget överspelande utan bara en spännande röst). Boken är utgiven av Bokfabriken.
Det är november 1994 och Maj letar efter sin försvunna syster som hon tror befinner sig i Berlin, en stad de de nyligen bodde i. Två månader tidigare skulle Maj och Liv tillsammans resa med sin universitetsklass till Tallinn och äventyrliga som de var, hade de bestämt sig för att hoppa av och så småningom ta sig vidare till Berlin. Liv kommer aldrig hem från Tallinn för att båten sjönk. Maj är dock helt övertygad om att Liv aldrig klev på båten, utan begav sig till Berlin utan Maj.
I Berlin lär Maj känna den före detta Stasiagent Uwe om går med på att låta Maj använda hans telefon och det är också han som tar emot tips när någon ringer på Majs uppsatta efterlysningsaffischer. Han får också Maj att förstå att även om hon och Liv var tvillingar, så vet man inte allt om varandra. Det ställs till sin spets när Maj får ett brev av en gammal bardomskompis, som skriver att han och Liv hade någon form av förhållande under flera års tid. Maj kände inte alls till det.
Spår av liv är en berättelse om sorg och att acceptera eller inte acceptera det fruktansvärda. Det är också en tydlig beskrivning av vad många upplevde efter Estonia där många anhöriga inte inte fick veta vad som hänt. Alla tycker inte att det är viktigt att få veta, men för många var det ett enormt trauma. Maj i boken lever långt in i sina fantasier för att slippa acceptera döden. Hon klamrar sig fast vid de halmstrån som hon kommer på och hon var förmodligen inte ensam om att tänka så (nu är hon fiktiv, men ni förstår vad jag menar).
Boken handlar också mycket om vad vi vet om varandra och att låta folk gå vidare. Vilka hemligheter kan man förlåta och vilka inte? Det är också en fantastisk skildring av Berlin i en tid i förändring. 1994 är fem år efter att muren föll och människorna är starkt präglade av att ha växt upp i öst eller väst. De unga som växt upp i väst har levt hela sina liv instängd av en mur. Efter murens fall fick många se sig själva bo i utkanten av en stad, istället för centralt och tvärt om, vilket också påverkade dem.
Jag sträcklyssnade på Spår av liv och det var en fantastiskt fin lyssningsupplevelse med Lo Kauppi (som vanligt). Jag fångades i berättelsen direkt och eftersom sorgen i den här boken kopplades samman med en historia som ligger mig varmt om hjärtat. Jag var 17 år 1994 och minns såklart Estoniakatastrofen väl. Historien om en på sätt och vis överlevande och ett stycke Berlinhistoria, blev för mig en perfekt mix av närhistoria.
