Recension; Thorborg, Marina; Kvinnor i Kina; 2014

Kina har en lång historia av kvinnoförtryck. För 4 000 år sedan levde en genomsnittlig kinesisk kvinna tills hon var 26 år. Då hade hon hunnit vara mamma i tio år. Den som inte dog i barnsäng riskerade att bli levande begravd som hustru, bihustru eller konkubin tillsammans med sin make. Från 800-talet tillkom fotbindningen – en sed som skulle leva ända in på1900-talet. Kvinnor med mycket små fötter ansågs mer attraktiva och den tortyrliknande traditionen innebar att fötterna bands så att tårna hamnade under fotsulan och till sist bröts av. De som var tvungna att arbeta slapp undan, eftersom det knappt gick att gå på de misshandlade fötterna.

Om detta skriver Marina Thorborg, professor i ekonomisk historia vid Södertörns högskola, i Kvinnor i Kina. Hon har lång erfarenhet av att forska i kinesisk historia, har rest i Kina sedan 1973 och arbetat som Kinaexpert för FN. Samt skrivit en vitbok om kinesiskt jordbruk åt den amerikanska Kongressen.

Thorborg börjar med att beskriva kejsartiden från 4000 år sedan fram till 1700-talet, men huvudfokus i boken är på det kommunistiska Kina. När kommunistpartiet tog över makten 1949 sades det att alla, även kvinnorna, skulle få det bättre. Fotbindandet bekämpades. Kvinnor skulle bidra till den kommunistiska kampen och ansågs kunna göra samma saker som alla män. Däremot inte tvärtom. Män kunde exempelvis få som straff att arbeta i så kallade kvinnoyrken, såsom kommunala kantiner som fungerade som utfodringsanstalter. Aldrig föreslog någon heller att kvinnor och män skulle dela på hushållsarbetet.

Den kommunistiska revolutionen krävde mycket ork. Thorborg har talat med många kvinnor i Kina under 70- och 80-talen och många vittnar om just tröttheten. I goda tider skulle kvinnor arbeta, sköta hushållet och ägna sig åt politisk verksamhet på sin ”fritid”. Det blev inte mycket tid över för sömn. När konjunkturen svängde och arbetslösheten steg kom plötsligt hemmafruarna att glorifieras, för att återigen bekämpas när folk fick det bättre. Och oavsett om tiderna var goda eller dåliga så förväntades kvinnorna sköta hela hushållsarbetet. 

Inte heller kommunistregimen har lyckats utrota den kulturella seden med att söner är viktigare än döttrar. Ihop med ettbarnspolitiken har den lett till ett förödande stort underskott på kvinnor.

Författaren glorifierar på intet sätt den kommunistiska diktaturen, men det finns få exempel på just diktaturen och hur kvinnor fallit offer för den genom fängslanden och utrensningar. Fokus är vardags- och arbetslivet.

Det finns några ord i slutet om hur prostituerade offentligt hånades, men annars är det ganska tunt. Tvångsaborter på kvinnor som trotsat ettbarnspolitiken nämns bara i en bisats.

Det är en bra bok. Jag vill egentligen inte att kvinnohistoria ska få sina egna böcker, men så länge den mesta historien skrivs av och om män så behövs det.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Atlantis, Magasinet Neo