Recension: Taikon, Katarina; Katitzi; 1969

Jag hade inte själv någon bok om Katitzi, men min kompis Camilla hade det. Vi både lyssnade på kassettband och läste seriealbumen hos henne och älskade Katarina Taikons berättelser om sin uppväxt.

Katitzi är den första av tolv böcker och den börjar när Katitzi bor på ett barnhem. Sedan får hon komma hem till sin familj som bor i tält och åker runt i Sverige med sitt tivoli. Hon får inte gå i skolan eftersom myndigheterna kräver att familjen har en fast adress. De får ingen fast adress eftersom ingen vill hyra till dem.

Det är så fruktansvärt att läsa hur romer, eller zigenare som man så då och ganska långt efter det, behandlades under 30- och 40-talen. Det som än än mer fruktansvärt att ganska lite har hänt sedan dess. På många håll i Europa diskrimineras romer öppet och till och med i Sverige kan en romsk kvinna förvägras att äta den hotellfrukost hon betalt för i samma rum som alla andra gäster och personal på hamburgerkedjan Max säger helt öppet att de inte serverar romer. Skillnaden från då i Sverige är väl att media, politiker och andra tyckare protesterar högljutt mot behandlingen. Men hur kan detta fortgå?

Katarina Taikons böcker om romerna och Katitzi är långt ifrån omoderna. De har översatts till tjeckiska och delats ut på skolor i Tjeckien där det bor mycket romer och det skulle förmodligen glatt Katarina mycket om hon hade fått leva. Hon var tongivande i debatten om romer i Sverige under 70-talet, men tyvärr tystnade hon 1982. 1995 avled hon efter 13 år i koma.

Jag älskade boken Katitzi lika mycket nu som för trettio år sedan då jag läste/lyssnade på den första gången. Nu är jag sugen på att läsa de andra elva böckerna. Vad jag har förstått så var det inte så gulligt och bra som hon beskriver det i denna den första boken. Senare får vi veta att hennes liv var betydligt tuffare.

Läs mer: Adlibris, Bokus