Jag har läst Bibliotek av Ali Smith och tyckte om den, men den lämnade kanske inte djupare spår såhär i efterhand. När jag läste om Höst av samma författare (Atlas) kunde jag inte låta bli att läsa den. Den skulle handla om Brexit och tiden efter folkomröstningen.
Elisabeth hälsar på sin gamla granne Daniel på ett vårdhem. Han är 101 år och sover mest. Vi får också en bakgrund till Elisabeths och Daniels historia och förstår att han har varit oerhört betydelsefull för henne och för hennes intellektuella utveckling. Utanför vårdhemmet har Storbritannien precis röstat för Bexit och det råder allmän förvirring och landet verkar befinna sig i en djup identiteten. Detta illustreras bland annat med att Elisabeth ansöker om ett nytt pass, men hon stöter hela tiden på patrull.
Jag är oerhört kluven till den här boken. Min första spontana känsla var att jag älskade den. Det är en oerhört fin berättelse om kärlek mellan en flicka och senare en vuxen kvinna och en äldre man som fungerat som hennes låtsasmorfar. Det finns också gott om glimtar i boken om Brexit och att Storbritannien är på väg mot en ny tid och dessa glimtar är underhållande att läsa. Men när jag läser på baksidan så ska det vara en abstrakt berättelse och ett experimenterande i tid och rum om denna omvälvande höst i landets historia. Just det känner jag inte riktigt att jag hängde med i. På så sätt skiljer sig min upplevelse av boken ganska mycket från författarens intention.
Jag väljer att lägga baksidestexten åt sidan och glädjas åt att jag har läst en fantastisk fin bok!
