En bok som tog lång tid att läsa var Sanningen av Riikka Pulkkinen. Det var inte för att den inte var läsvärd eller spännande, utan för att mycket annat kom emellan. Jag tog boken i en hylla på Gästis in Varberg för att ha i utmaningen Månadens bok när vi kom till finska språket. Så hoppade jag av den utmaningen men boken lockade ändå till läsning. Sanningen blev 2020 års första utlästa bok.
Sanningen handlar om tre kvinnor; Elsa, Eleonoora och Anna. Och Eeva, som är till hälften sann och till häften påhittad. Elsa ligger för döden och hennes dotterdotter Anna upptäcker en klänning i hennes garderob. Den tillhörde barnflickan Eeva och hon och morfadern hade en relation. Anna hittar på en berättelse om Eeva, vem hon var och varför hon så småningom försvann. Hon ville inte fråga sin mamma Eleonoora om hennes minnen. Ju längre historien går, desto mer vår vi veta om Annas version av Eeva och samtidigt försöker hon ta reda på vad som hände henne i verkligheten. Det är historier om tre, eller kanske fyra, kvinnor och deras hemligheter.
Jag insåg att det var ganska svårt att skriva om den här boken eftersom den rör sig i gränslandet mellan dikt och verklighet (för huvudpersonen Anna). Det är först de sista sidorna som jag på allvar förstod hela sambandet och det ska jag givetvis inte avslöja något om. Hur som helst var det en mycket fin och välskriven roman och Riikka Pulkkinen har verkligen fångat mitt intresse. Det jag tyckte bara var att den påhittade historien lite tog över för mycket mot slutet och det irriterade mig. Jag ville mer veta vad som hänt ”på riktigt”.
Om ni läser baksidestexten på boken kanske ni tänker ”är det verkligen samma bok?”, men det som gör boken så svårtolkad är att den blandar en huvudstory med en bihistoria som i huvudsak är fantasier från en av huvudpersonerna. Spännande, men lite svårläst.
