Jag läser helst inte tegelstenar. Det åttonde livet – Till Brilka av Nino Haratischwili är nästan 1200 sidor lång. Efter att ha hört mycket gott om den tänkte jag att den skulle få bli en följeslagare i sommar. Jag kom dock aldrig in i den då så det blev istället en följeslagare under hösten. Boken är utgiven på svenska på It-lit förlag och jag köpte den på en bokrea för några år sedan.
Tiblisi runt förra sekelskiftet. En chokladtillverkare ordnar ett gott liv till sig och sin familj. Med sin första fru får han dottern Stasia och med sin andra dottern Christine. Han har fler döttrar, men ingen son. Det är Stasia och Christine som kommer att förvalta de hemliga chokladrecepten. Men först kommer första världskriget och att driva privat verksamhet i kommunismens Sovjetunionen blir inte så lätt. När Stalin tar över är det slut med att leva ett borgerligt liv på sin förmögenhet. Några årtionden får de dock behålla sitt hus.
Berättelsen går vidare till Stasias barn, Kostja och Kitty. Kostja gör karriär inom den sovjetiska militären. Kitty lever med en man som vill att de ska fly tillsammans och bo i Wien. Det är här historien börjar hetta till. Vi kommer fram till andra världskriget och terrorn kryper närmare familjen. Kostjas arbete kommer också att splittra den något, dock aldrig helt.
Kostja är Brilkas mammas morfar och berättelsen är skriven av Kostjas barnbarn, Niza, Brilkas moster. För Brilka berättar Niza hela historien från chokladtillverkaren fram till där de är nu, när Brilka är 12 år och har flytt till Wien. Den historien får vi serverad i inledningen och sedan nystas den långa historien upp på 1145 sidor.
Jag hade lite svårt att komma in i berättelsen de första 100-200 sidorna, men jag hade folk som hejade på mig och jag gav inte upp. Så fort vi kommer fram till 30-talet och får Kostjas och Kittys perspektiv, blir det riktigt spännande. Hela boken är en resa från det som var före, under och efter Sovjetunionens sammanbrott, långt bort från Moskva. Det är inte varje dag jag läser något från Georgien, så detta var både en fantastisk litteraturupplevelse och en upplevelse av något jag inte läst så mycket om tidigare.
Jag har hur mycket som helt att säga om den här boken. Jag tycker att du ska läsa den, för som det står på omslaget ”Vem behöver ett storslaget epos om det röda århundradet? Du. – New York Times”. Det är lite mycket folk i början och det kan kännas lite övermäktigt. Mitt råd där är bara att hålla koll på Sopio och Thekla. Den sistnämnda hade jag inte stå stor koll på och det irriterade mig genom boken. En annan sak är att du måste göra dig beredd på att bli oerhört sugen på choklad.
Jag har svårt att se att någon bok kommer att slå Det åttonde livet som 2024 års bästa bok som jag läst.
