Recension: Gadban, Hanna; Min jihad; 2015

Min JihadInom vänstern rasar debatten om hedersvåld. Hur ser kvinnornas situation i förorterna ut? I Sverige finns en hederskultur som gör att flickor och kvinnor är hårt hållna och starkt kontrollerade. Om detta har flera vittnat. Hanna Gadban, lärare och liberal muslimsk debattör, bekräftar den bilden i sin bok Min jihad (Fri tanke).

Min jihad är Hanna Gadbans jakt på liberal islam. Hon vill hitta en tro vars ledare tar avstånd från extremism, men också från starkt konservativa drag. Samtidigt som Gadban letar efter en islam som hon skulle känna sig mer hemma i, målar hon upp en bild av ett Sverige där flera religiösa fanatiker har lyckats få statsbidrag för sin verksamhet. Täckmanteln är alltid integration och bekämpandet av islamofobi. Under ytan döljer sig extrema antidemokratiska åsikter. Många har kopplingar till den mest fanatiska wahabistiska rörelsen i Saudiarabien. Unga flickor och pojkar radikaliseras i sin tro genom dessa muslimska organisationer. Vissa unga män lockas till och med att strida för IS.

Hanna Gadban vill ha ett Sverige där muslimer kan känna sig hemma och slippa den självutnämnda sedlighetspolis som finns i många av våra förorter. En ung kvinna ska inte behöva känna att krigets Irak, där oliktänkande ändå tillåts, är att föredra framför den situationen med hård social kontroll som råder i vissa förorter. Hon har träffat kvinnor som aldrig trivts i Sverige eftersom varje steg de tar rapporteras och de har blivit misshandlade hemma.

Gadban har blivit mycket kritiserad från vänsterhåll, både före och efter boken. Hon har kallats islamofob trots att hon själv anser sig vara troende muslim. Det mest kritiserade, vilket hon också tar upp i boken, är att hon vill ha ett förbud för barn att bära slöja. I boken utvecklar hon inte sitt resonemang kring det, utan jämför det bara med föräldraförsäkringen, att man gör en liten inskränkning i människors frihet för att ett stort kollektiv ska få större frihet på sikt. En jämförelse som kanske haltar något eftersom ett försäkringssystems utformning är något annat än att förbjuda föräldrar att välja kläder till sina barn. Något större resonemang kring vilka gränsdragningar som skulle göras kring slöjförbudet gör hon alltså inte.

Men det är inte en bok om slöjförbud och det är kanske ändå bra att hon lämnar den diskussionen till tidningarnas debattsidor i stället, för annars hade det tagit för mycket fokus från det viktiga. Och det viktiga är att våra makthavare och företagsledare är så rädda för att anses vara rasister och islamofober att man ser mellan fingrarna på att personer uttalar sig direkt antidemokratiskt. Förmodligen skulle samma beteende från en kristen religiös ledare direkt leda till indragna bidrag.

Trots att mycket av innehållet i Gadbans granskning redan har tröskats i debatten, verkar ingenting ha hänt. Muslimska föreningar får fortfarande yttra sig för alla muslimers räkning och alla muslimer dras ofta över en kam. Till exempel finns det en uppfattning om att alla muslimer blir illamående av att se en avbild av Muhammed och alla muslimska kvinnor finner det självklart att bära slöja. Så är det naturligtvis inte, och jag delar Gadbans oro över denna kollektivism som vi prackar på muslimer, men däremot inte svenskar eller kristna. Det är ju det beteendet, inte att granska religiösa fanatiker, som borde anses vara rasistiskt.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Magasinet Neo, Expressen, Aftonbladet 

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.