Anna Funder är australiensiska och har bott i Berlin under åttiotalet. 2003 gav hon ut boken Stasiland som är en samling berättelser från andra sidan muren. Hon har träffat människor som råkat ut för Stasi och människor som arbetat för Stasi. Det är personliga träffar och ibland helt bisarra möten.
Den historia som först berättas och som träffar mig rakt i hjärtat är Miriams berättelse. Hon råkar ut för Stasi tidigt och bestämmer sig för att fly över till Väst för att aldrig mer behöva hamna i förför. Hon är nära att lyckas, men kommer inte över. Hon får sitta i fängelse. Sedan träffar hon Charlie som blir hennes älskade och som råkar ännu värre ut. Historien om Stasi-mannen som ritade linjen till muren är lite tragikomisk. Älskar att han sätter sig upp mot systemet, även om det är i en så fånig grej som att stjäla en tavla i plast när han slutar. Historien är så bisarr att det inte går att hålla sig för skratt. Den värsta historien är den om föräldrarna till ett sjukt barn som inte får den vård de behöver i öst och som därför smugglas ut till väst av en välvillig läkare. Föräldrarna får dock inte komma dit som de vill utan separeras från barnet som behöver vård i flera år. Det blir en lång kamp för att få återförenas.
Jag skrattade och grät, förfasades och log. Stasiland var helt enkelt en bok som hade allt. Jag läste boken på engelska, och med tanke på det tunga ämnet så sträckläste jag den inte, men mot slutet (vid poolen på Grand Canaria) längtade jag efter att få läsa mer och då gick det fortare. Det var dock ingen bok som lämpar sig för att ideligen bli avbruten med. Det visade sig vara en bok som passade mig mycket bra i tiden. Om en månad åker jag och min man till Berlin och då ska det frossas i Stasi- och DDR-historia!
Boken ska finns i svensk översättning, men tyvärr inte till salu vad det verkar.
