Caroline Engvall har skrivit flera böcker om unga flickor och sexuella övergrepp. Jag har läst 14 år till salu och Skuggbarn. Engvall har ett stort engagemang för utsatta flickor och jag har lyssnat på henne mer än en gång och alltid imponerats. Därför var det spännande att läsa hennes skönlitterära debut. Ärren vi bär (Kalla kulor) är en deckare med utsatta flickor i centrum.
Vi får följa olika personer som alla har en koppling till pedofili, en som vill komma in i en pedofilrings innersta krets, en som verkar vara mycket erfaren och en flicka som brännmärks på ett hotellrum. Sedan får vi träffa en polis och en journalist som båda två är engagerade för utsatta flickor och som båda tar två unga flickors självmord på största allvar. Kan det röra sig om något värre?
Ärren vi bär var en ganska rörig deckare. Till en början höll jag inte reda på vem som var vem och tappade nästan intresset ett tag. Så småningom förstod jag att det nog var meningen att vissa personer skulle flyta ihop, men ungefär då började jag förstå lite hur det hängde ihop och sånt är ju aldrig kul när man läser en deckare.
Ärren vi bär är inte en dålig deckardebut. Den tar upp viktiga ämnen och den bygger på saker som Engvall fått veta när hon skrivit om sexuella övergrepp opch prostitution bland barn. Hon har en gedigen kunskap och engagemang, men för mig räcker inte det just nu. Jag hade svårt att ta till mig boken, främst för att allt var så eländigt. Inte nog med det tunga temat, polisens fyraåring var död och journalisten har själv ett tungt förflutet. Sedan har jag svårt för när politiker och poliser är inblandade och det ska ge sken av att de finns överallt. Visst, det finns pedofiler i olika samhällsklasser och yrken, men som stoff i en deckare blir det nästan övertydligt och överdrivet att låta ett sådant nätverk sträcka sig över hela skalan. Allt händer ihop och du är inte fredad någonstans, inte ens dina egna föräldrar kan du lita på. Riktigt så känns ju inte verkligheten. (Se punkt 1 på min lista över vad jag inte gillar med deckare.)
Nej Caroline Engvall, det är kanske inte du. Det är nog jag. Jag har tröttnat på deckare för att mina krav på verklighetsförankring blir bara större och större med åren. Om det inte är Maria Lang, för då är det mer kult än verklighet. Och sen behöver jag i min livssituation just nu lite mer ljus. Huvudpersoner i jobbiga böcker bör inte ha egna kämpiga vardagsliv med död och missbruk. Temat var dock viktigt och det är bra att det skrivs böcker för att lyfta ungas utsatthet!
Läs mer: Adlibris, Bokus, Johannas deckarhörna, Boktokig, Lottens bokblogg
