Agnès Desarthes bok Ät mig kom ut på Sekwa förlag 2010. Boken har stått i min hylla ända sedan deras julbasar 2014. Den är en del i utmaningen #hyllvärmare2017 och jag läste den på en strand i Thailand. Nu är det förhoppningsvis någon annan resenär som hittar den i Mai Khao Laks bibliotek.
Myriam har levt ett liv på nästan ingenting under flera år. När boken börjar fixar hon ett lån och öppnar en restaurang, något hon drömt om. Samtidigt som vi får följa hennes försök att få ihop det nya livet som restaurangägare får vi också veta om hennes bakgrund. Något hemskt har hänt och hon har tappat kontakten med sin son Hugo. Med hjälp av den unga fantastiska Ben får hon inte bara ordning på restaurangen, hon börjar också så smått ordna upp sitt liv och ta itu med sitt förflutna.
Det var en mycket bra bok som ganska snabbt blev en bladvändare. Jag tyckte om det allvarliga temat. Det genomgående, tycker jag, är den psykiska ohälsan som inte tas på allvar eller bara botas med piller. Det mest tragiska är en förlossningsdepression som ingen fångar upp och så får ödesdigra konsekvenser. Det är trots allt en feelgoodroman om än en fransk sådan, och det fruktansvärda som hänt är långt ifrån det värsta tänkbara. Snarare är det något som förstoras upp av omgivning och där modern är den som får betala det högsta priset. Modern och även sonen.
Mycket stark roman med ett fint feministiskt tema. Jag tycker mycket om Ät mig!
