Igår var det recensionsdag för Therese Bohmans Aftonland (Norstedts) och under förmiddagens amningar läste jag ut den. Efter att jag läst Den andra kvinnan i vintras såg jag mycket fram emot den här.
Karolina Andersson är 40 år, professor och nyseparerad. Hon en ensam och försöker dagligen att inte hamna i självömkan. För kärlek och tvåsamhet är inget man förtjänar. Karolina har vart feminist och gjort karriär precis som männen gör, men nu är hon för gammal för att skaffa familj och dömd till ensamhet. Det finns gott om män i hennes närhet och hon har inte svårt att hitta någon för tillfälliga förbindelser. De flesta är upptagna eller olämpliga på annat sätt att ha en längre relation med. Samtidigt håller hennes karriär på att få ett rejält uppsving i och med att en av hennes doktorander i konstvetenskap har snokat upp ett riktigt scoop. Doktoranden är dessutom riktigt het.
Aftonland är en bok om ensamhet, men också om kvinnor i karriären som rätt som det är upptäcker att biologin har hunnit ifatt dem. Den biologiska orättvisan kan slå hårt mot dem som inte ser upp när åren går. Huvudpersonen letar kickar i livet, men ensamheten slår som hårdast när kickarna inte längre hjälper. Sex, vin och till och med konsten blir blasé. Här kunde jag verkligen känna med henne i hennes självömkan. Jag nästan skämdes över min egen livssituation med en man jag älskar och två underbara barn. Var det något som den här boken fick mig att känna så var det tacksamhet. Karolina Andersson kunde lika gärna varit jag. (Fast professor kanske jag inte skulle vara, men väl ensamstående och 40.)
Boken handlar också mycket om konst och den akademiska världen. Det märks att Therese Bohman är mycket intresserad av konst. För mig som också gillar konst, men inte alls har samma förkunskaper, var det mycket intressant med all namedropping och diskussion om olika tekniker. Men mest gillade jag hennes jämförelser med andra ensamma människor. Karolina funderar mycket över den sovjetiska kvinna som vill låta sig insemineras med en apas sperma, för forskningens skull. Hon anger som skäl att hon ändå inte har något annat i livet. Den berättelsen träffade rakt i hjärtat.
Läs mer: Adlibris, Bokus, Västmanländskan, Och dagarna går…, Expressen, DN, Aftonbladet
En passande bild för denna bok. Solitude (Ensamhet), Mario Sironi 1926. En av mina absoluta favoritverk. Såg den på ett konstmuseum i Rom 1995.
