Recension: Alfvén, Inger; Elefantens öga; 1992

I mitt projekt att läsa om gamla favoriter från förr började jag med Inger Alfvéns Elefantens öga, en bok som gjort enormt intryck på mig när jag läste den i trean på gymnasiet. Jag minns att jag skrev en analys av boken och höll ett föredrag om den. Det var mycket spännande att ta fram den och läsa den igen.

Ramberättelsen handlar om Erna och Joel. Erna blir förälskad i den mystiska Joel och kärleken är besvarad. Det är bara det att Joel har en massa hemligheter och vill inte dela med sig av dem till Erna. När hon tillslut får reda på sanningen visar det sig att han tar hand om sin alkoholiserade pappa. Vi flyttas sedan tillbaka i tiden och får läsa om Joels uppväxt där han ständigt saknat hon som försvann och som ingen pratar om. Han söker trygghet hos sin sju år äldre syster, men även hon ska komma att överge honom.

Vi får också läsa om Joels pappa Emil och vad som formade honom. Han förälskade sig i den trettonåriga Caroline från USA och gifte sig med henne när hon knappt hunnit fylla 20. Äktenskapet blev inte lyckligt och hårda konservativa ideal hindrar både Emil och Caroline från att bryta upp och skapa ett bra liv åt sig och sina barn. Istället ska barnens barndom handla om svek, lögner, alkoholism och frånvarande föräldrar.

När jag läste boken första gången var det ramberättelsen jag fastnade för och den fina kärlekssagan mellan Erna och Joel. Resten var mest transportsträcka. Ändå var det något med boken som ändå gjorde att jag tyckte att den var fantastisk redan då. Som vuxen uppskattade jag de historiska tillbakablickarna mycket. Det fanns här en tydlig feministisk berättelse om könsroller och förväntningar som gjorde både kvinnor och män olyckliga.

När historien sedan ska knytas ihop i nutid, följer vi Erna och Joels vardag där de försöker hitta något som funkar. Joels relation till sin pappa ligger dock som en våt filt över förhållandet. För Erna blir det mer och mer uppenbart att de måste ta reda på var hans mamma finns. De börjar med den försvunna syster, som emigrerat till Hawaii.

Efter att ha läst lättsamma böcker med allvarliga mysterier och stört halvt ihjäl mig på ologiskt beteende, var det en fröjd att läsa Elefantens öga. Vi får förklaringar till huvudpersonernas handlande och den stora nyckeln ligger i konventionerna som håller huvudkaraktärerna i hårda bojor. Det handlar inte bara om ett Sverige på 70-talet, utan även ett starkt konservativt USA. Alla har ideal att leva upp till och när de inte klarar det, går deras misslyckande ut över andra, främst barnen.

Det enda i boken som jag inte riktigt fastnade för, var kopplingen till Gulfkriget. Joels pappa jobbar inom försvaret och krig är en väsentlig del av hans liv. När vi kommer till nutiden är det 1990 och Gulfkriget startar. Ramberättelsen ramas in av kriget och när vi börjar vi veta vad som hänt Joel i hans barndom, ligger kriget i nutid hela tiden där. Jag förstår greppet, men för mig fick det inte den betydelse för berättelsen som det nog var menad att ha.

Elefantens öga är en fantastisk bok. Jag undrar om den inte till och med var mer fantastisk nu än när jag läste den 1996. Nu kunde jag omfamna hela boken, lägga till ett eget föräldraperspektiv och se de feministiska budskapet mycket tydligare. Jag är inte längre svältfödd på romantik och såg inte enögt på Erna och Joels förhållande. Att boken skulle sluta lyckligt var nu inte entydigt med att det skulle gå bra för dem. Elefantens öga är en bok att sträckläsa och gråta till. Det gjorde jag med besked, även under omläsningen.