Jag har länge tänkt att läsa Leila Aboulelas Minaret eftersom författaren är från Sudan och inte är ett land jag läst från förut (förutom en novell av samma författare). Jag förstod innan att jag skulle få mina fördomar prövade och det fick jag sannerligen!
Najwa växer upp i Karthoum med sin tvillingbror och sina föräldrar. Hon kommer från ett välbärgat hem och studerar på universitetet. Hon är bortskämd och inte speciellt smart. När det blir statskupp i Sudan flyr hon med mamman och brodern till London och inte förrän pappan ställs inför rätt för förskingring och slutligen hängs, förstår hon att det utsvävande livet med shopping och klubbande är över. När hon trodde hon inte kunde sjunka längre, sjunker hon ännu mer, ända till den dagen hon går in i en moské och finner Allah.
Boken är i flera delar och de hoppar lite fram och tillbaka i tiden. Tidsmässigt börjar den i Karthoum på åttiotalet och slutar med Najwa som hembiträde 2004. Däremellan har hon förändrats mycket och de kortas kjolarna byts ut mot mer propra kläder och huvudduk. Ju mer historien nystades upp desto mer förstod jag som läsare att poängen är att det inte är det västerländska levernet som är Najwas lösning. Men samtidigt som jag förstod vartåt det barkade hela tiden kunde jag inte låta bli att tänka på att en fri värld utan religiösa pekpinnar har så mycket mer att erbjuda en bara en väg. Det är såklart mina egna fördomar som gör att jag tänker så. Najwa är inte jag, Najwa är sudanes, längtar hem och har mer eller mindre förlorat hela sin familj och hon är lycklig i sitt val att leva efter Koranen. I hennes fall var kanske religionen hennes räddning.
Mina fördomar blev som sagt rejält prövade, men med det sagt så har jag lite kritik. Porträttet av Najwa är ganska grunt. Jag förstår aldrig varför hon blir så religiös. Eller jo, jag förstår kanske, men jag kunde inte känna det. Att välja religionen kräver ett enorm mod och stark vilja, något som jag aldrig kände att Najwa hade. Boken lämnade ett ganska stort jaså efter sig och det känns lite som att författaren vill göra ett statement mer än skriva en fantastisk roman. Boken har nominerats till fina priser, men jag tycker inte att Minaret var en fantastisk roman.
