Alla ni som får hem Liberal Debatt i era brevlådor eller läser den någon annanstans kan från och med detta nummer läsa recensioner från feministbiblioteket där. Jag kommer att publicera recensionerna här på bloggen i efterhand. Titta efter taggen Publicerad i Liberal Debatt för att se vilka som har varit med där.
apr 26
Milles, Karin; Jämställt språk; 2008
Detta är Språkrådets skrift om att skiva jämställt.
Efter att ha läst Att skriva feministiskt och Kvinnofrontens sågning av denna Språkrådets bok om jämställt språk, kände jag mig tvungen att läsa den. I den sista skriften i Att skriva jämställt, Diverse skrivtips, finns ett helt kapitel om Jämställt språk. Boken lovar stort, men håller tunt, enligt Kvinnofronten och en stor del till det är att Språkrådet inte tycker att man ska byta ut ”man” mot ”en”. Vidare blir de upprörda över att Språkrådet ger tips om att inte alltid sätta mannens namn före kvinnans i olika par (det borde vara millimeterrättvisa, enligt Kvinnofronten).
Jag tycker, föga förvånande kanske, att Språkrådet kommer med kloka och bra råd. Jag tycker att det är sunt att man inte föreslår radikala förändringar. Någonstans ska ju språket växa fram hos dem som talar det, och inte påklistras ovanifrån. Det är alltid bra att få språket belyst och få tips om hur man undviker att hamna i ojämställda fällor. Dessutom tycker jag att Jämställt språk ger en bra bakgrund till olika jämställdhetskänsliga ord och sedan förklarar bra varför vissa fortsatt bör användas och andra kan bytas ut.
Boken innehåller en bakgrund till varför det är viktigt med jämställt språk, en inblick i forskningen kring manligt och kvinnligt språk, konkreta tips till hur man skriver jämställt, en genomgång av texter och hur de kan förbättras till att bli mer jämställda samt en belysning av sexism och härskartekniker. Jag tycker att den fyller sin funktion som en handbok i jämställt språk och det är en bok man bör ha i hyllan bredvid Svenska skrivregler.
apr 25
Oksanen, Sofi; Stalins kossor; 2003
Huvudpersonen Anna är till hälften estniska och till hälften finska, uppvuxen i Finland, precis som Sofi Oksanen själv. Stalins kossor handlar om hur det är att tillhöra två världar och där man tvingas att undertrycka den ena. Annas mamma tvingar sin dotter att hålla tyst om sitt ursprung, eftersom alla som kommer från Sovjetunionen kallas ryssar eller till och med rysshoror. Anna är ingen rysshora och därför måste hon tiga med att hon ofta besöker Estland på andra sidan sundet. Hennes mamma vägrar att lära henne estniska, men det språket kommer hon ändå att läsa sig i smyg. Denna dubbelhet, att vara en sak utåt och tvingas dölja sin längtan efter Estland och allt det som händer när hon är där, gör att Anna drabbas av kraftiga ätstörningar. Hon lider av bulimi i hela sin tonårstid. Bokens huvudberättelse utspelar sig när Anna bor ensam i Helsingfors och misslyckas med studierna. Anna är född 1977 och när hon är i 20-årsåldern är Estland sedan länge ett fritt land, men ändå lever det kvar att hon inte kan berätta om vem hon är. Vi får tillbakablickar till barndomen, till Annas mammas ungdomstid samt till Annas morföräldrars kamp för ett fritt Estland under andra världskriget. Kampen mot bulimi (som egentligen inte är en kamp, då Anna inte har någon som helst önskan att sluta hetsäta) är egentligen en kamp om sin egen identitet. Att tillåta sig själv tala öppet om vem man är och vad man längtar efter är det som Anna hela tiden vill, men inte vågar.
Boken är oerhört gripande och det är svårt att lägga den ifrån sig. Dessutom är språket helt fantastiskt. Den målande beskrivningen av Estland gör att man verkligen befinner sig där och då. Jag som varit mycket i Tallinn tyckte att det var fantastiskt att läsa om hur Tallinn såg ut på 70-talet under Sovjettiden.
En feministiskt bok om livet både på rätt och fel sida järnridån lockade mig till läsning av denna bok och jag blev inte besviken. Jag tror att jag har fått en ny favoritförfattare.
apr 12
Kvinnofronten; Att skriva feministiskt; 2010
Att skriva feministiskt (Kvinnofronten) är tre häften; Mansmedia, Vems språk?, Hantverket, Feministiska artiklar och Diverse skrivtips. Jag förstod redan innan jag läste häftena att jag inte skulle hålla med om allt, men jag hoppades på att få ta del av många matnyttiga tips för mig som skriver feministiskt. Det fanns bra exempel, men jag och de som skrivit häftena delar inte samma världsbild. Detta trots att vi alla kallar oss feminister. Jag anser inte at porr bör förbjudas och jag tycker att det vore fasansfullt att införa förbud av sexualisering av det offentliga rummet. Detta är två åsikter som i häftena nämns som självklara för feminister.
Nu är det trots detta inte politiken som står i centrum, utan själva skrivandet. De tips vi får, förutom alla generella skrivtips om hur man formulerar en bra text och hur man kommer igång, är att feministisk skrivande är att generalisera och att individualisera är vad ”mansmedia” gör och det är fel. En annan uppmaning är att använda ”en” istället för ”man”. Sedan finns det även generella skrivtips om hur man kommer igång och disponerar sin text.
Jag kan inte hitta målgruppen för Att skriva feministiskt på hemsidan, men helt tydligt är det att det inte vänder sig till högskoleutbildade kvinnor. I häfte fyra om det feministiska artikel-skrivandet, undrar jag om det ens vänder sig till tjejer på högstadiet. Vi får nämligen förklarat för oss vad substantiv och verb är. Samtidigt uppmanas vi att inte underskatta läsares intelligens. Jag undrar om det inte motverkar sitt syfte när man som feminist skriver tips på bebisspråk till kvinnor. Jag som kvinna vill verkligen inte idiotförklaras på detta vis. Att jag känner att jag blir behandlad som en idiot när jag får lära mig vad en synonym är och vad ordet reducera betyder har inget med att jag har pluggat på universitetet, utan detta är kunskaper jag fått på gymnasiet eller tidigare. Var syftet även att nå kvinnor med mindre förkunskaper än gymnasiet borde de ha skrivit ett särskilt häfte på lättläst till dem.
Slutligen vill jag säga att det nästan blir parodiskt när häftena illustreras av bilder på Elin Wägner, Kerstin Hesselgren och andra liberaler.
apr 03
Orback, Jens; Medan segern firades; 2007
När jag gick i skolan klagade jag ofta över att vi aldrig fick läsa om folkets historia. Vi fick bara läsa om kungarnas och slagen. Jens Orbacks bok om sin mamma är inte människornas historia, men det är en människas historia. En kvinnas historia, och denna kvinna är en del av den europeiska historien. Medan segern firades handlar om andra världskrigets slut i Polen och hur de tyskar som borde där fördrevs från sina hem. Orbacks familj kommer från den del av Tyskland som idag är Polen.
Boken börjar med en ramberättelse där Orback söker sina rötter. Han vill veta vad som hänt hans mor och han förstår att det inte kommer att bli en trevlig upplevelse. Han skriver också mycket om att han är rädd att få reda på att han släktingar har varit nazister, och denna del av historien känns inte helt nödvändig för boken. Jag tror att Jens Orback vill dela med sig av sina känslor i sitt sökande efter mammans öde, men ramberättelsen känns ändå överflödig.
Den del av boken som handlar om Katja och det som hände henne under skriget är verkligen gripande. Hon och hennes familj tvingas fly från sitt hem för att de inte tillåts bo kvar. Av de ryska soldaterna blir de inte väl behandlade och den polska milisen bryr sig inte nämnvärt om tyskarna. Katja blir tillfångatagen tvingas ha sex med en rysk soldat samtidigt som hon får bo hos ett polskt par som också hålls som fångar . Det som händer Katja händer också hennes syster och de kan förenas i sin sorg. Det är inte bara en berättelse om sexuellt utnyttjande utan också så en historia om hur man överlevde utan mat och där pengar mer eller mindre var värdelösa. Det är en fin berättelse som jag är glad att jag läste. Som sagt är detta inte människornas historia, utan just dessa människors historia. I denna bok står kvinnorna och deras upplevelse i centrum och jag rekommendera den som är intresserad av historia och andra världskriget att läsa boken.
mar 28
Engvall, Caroline; 14 år till salu; 2008
På ett seminarium i riksdagen fick jag lyssna på Caroline Engvall och hennes berättelse om Tessan och om innehållet i boken 14 år till salu. Det var på detta seminarium som Beatrice Ask skulle göra sitt beryktade uttalande om att misstänkta sexköpare skulle få hem gredelina kuvert där de skulle delges misstanke om brott, ett uttalande som hon senare var tvungen att ta tillbaka. (Jag har skrivit om detta på min blogg här och här.)
Nu ska denna recension inte handla om detta, utan om vad boken faktiskt handlade om. Tessan är 14 år och blir våldtagen av en väns storebror. I samma veva föreslår hennes bästa vän att de ska ”hora” för att få pengar till att köpa kläder och en ny mobiltelefon. Tessan säger ja. De gör det två gånger, men sedan säger vännen Jenny att det var för sista gången. Det var det inte för Tessan. I två år säljer hon sin kropp till olika män och mot slutet tar hon inte ens betalt eftersom pengarna känns smutsiga. Hon kan inte sluta för det är när hon har sex med dessa män som hon känner att hon har kontroll på sitt i övrigt kaosartade liv.
Tessan får tillslut hjälp och det är när hon börjar gymnasiet långt från hennes hemstad. En psykolog tar sig an henne och det är tack vare stödet från henne som Tessan tillslut kan ta sig ur sitt sexmissbruk. Det är dock ingen enkel väg ut ur misären, men idag lever Tessan ett vanligt liv i sin hemstad med en pojkvän.
Det var en fruktansvärd bok, så klart. Det är inte lätt att läsa om så trasiga människor och den misär som de lever i. Att Tessan är så ung gör det hela ännu värre. Det är viktigt att böcker som denna skrivs och det är viktigt att de blir uppmärksammade och lästa. Jag håller med Caroline Engvall om att vi måste fokusera på att flytta bort skulden och skammen från dem som utsätts till dem som utsätter dem för sexualbrott. Det som jag bär med mig som en äckelkänsla efter att ha läst boken är hur Tessan kan möta kunderna på stan tillsammans med sina familjer och känslan man får är att det är självklart att de inte ska komma undan. Utan att döma misstänkta på förhand måste vi jobba för att ge stöd och hjälp till utsatta flickor och kvinnor och se till att de som begår sexualbrott åker fast.
mar 21
Bremer, Fredrika; Grannarna; 1837
Jag har tidigare läst om Fredrika Bremer, men tyckte att det verkligen var dags att läsa något av henne. Fredrika Bremer var en stor liberal och feminist som var pionjär på många sätt. Hennes liv är fascinerande och självklart är jag nyfiken på hennes böcker. Boken Grannarna står i min bokhylla och var således ett naturligt val av första bok.
Om boken Grannarna skriver Ulrika Kärnborg i sin biografi över Bremer att det är en något av ironi över det äktenskap som står i centrum för boken: Även om Bremer har bestämt dig för att skildra ett alltigenom lyckligt äktenskap, tror hon inte på det och hon vill kanske inte att läsaren ska göra det heller.
Jag tyckte att det var svårt att fånga storyn i boken och själv tråkades jag ut av den torra, käcka historien som skildras genom huvudpersonen Fannys brev till sin väninna. Boken innehåller dock många kvinnoporträtt och här och var lyser Bremers kritik av äktenskapet igenom. Boken handlar egentligen inte om någonting, mer än vardagslivet på en liten ort.
Det var intressant att läsa boken, men jag vet inte om jag kan rekommendera att läsa den mer än som en typisk bok av Fredrika Bremer. Jag ska ta och läsa hennes mer kända bok Hertha som också kommit att bli en feministisk klassiker.
mar 15
Nya böcker till det fysiska feministbiblioteket
En härligt bokpaket har kommit på posten. De feministiska böcker det innehöll var:
Carol Dyhouse – Glamour: En bok om feminism, mode och smink genom historien. Boken är ny och kom ut i år och den finns ännu inte på svenska. Jag hittade den av en slump när jag sökte på feminism på Adlibris och det ska bli mycket spännande att läsa den!
Yvonne Hirdman – Den röda grevinnan: En bok om Hirdmans egen mor som var en levde ett ringflackande liv och som lyckades komma undan både Hitler och Stalin innan hon tillslut hamnade i Sverige. Hirdman skriver själv på baksidan: Det är en kvinnas historia – och Europas.
Anna Nyström – Konstfeminism: Här kommer en bok som kommer att få en egen genre, nämligen konst. Jag har länge varit intresserad av konst och fann även denna bok av en slump på Alibris. När jag var i USA hittade jag en bok som heter The power of feminism in art och den har jag länge önskat mig (jag ska ta och beställa den på Amazon snarast) och tillsammans får de vara startskottet till konstens intåg i feministbiblioteket. Kanske är det någon som har mer bra tips på böcker i denna genre?
Katarina Wennstam – Dödergök: Jag har gillat hennes andra böcker så det kändes naturligt att läsa denna också. Deckare har en särskild plats i mitt hjärta och när man hittar feministiska deckare så kastar jag mig oftast över dem.
Det finns med andra ord mycket för mig att läsa och jag återkommer så snart de är lästa med recensioner.
mar 07
Friedan, Betty; Den feminina mystiken; 1963
Det är ibland en nackdel att ha läst över 250 feministiska böcker och i fallet med Den feminina mystiken var det ibland så att jag tyckte att jag läst det förut. Det har jag definitivt gjort, men det fråntar ju inte boken dess viktighet och styrka. Det var en revolutionerande bok när den kom och var en av de första i sitt slag. Det var ett startskott för den andra feministiska vågen i USA.
Boken ifrågasätter hemmafruidealet. Friedan beskriver hur det gick till är kvinnorna gick från fina universitetsutbildningar (som var en frukt av den första vågens feminism) och arbete under andra världskriget, till att gå hem och serva man och föda barn. Hon berättar om hur media, företag och hela samhället önskade att kvinnor skulle arbeta endast i hemmen. Men där idyllen skulle vara som vackrast är också kvinnorna som mest deprimerade. De drabbades av sjukdomen utan namn och trots lugnande tabletter blev de bara sjukare och sjukare. Ingen psykiatriker kunde råda bot trots att råden inte sinar. ”Var mer med dina barn”, ”baka ditt eget bröd”, ”köp nya kläder”, men det hjälpte ändå inte. De kvinnor som Friedan talade med saknade att ha ett arbete eller i alla fall att ha en dröm om att vara något annat än mor och maka.
Friedan skriver övertygande om hur hemmafrulivet har förstört kvinnorna, men också barnen. Kvinnorna blev sexmissbrukare, överbeskyddande curlingföräldrar eller allmänt passiviserade. Allt för att de inte kände någon stimulans i vardagen. Dessutom blev döttrarna till dessa kvinnor än mer illusionslösa eftersom de saknade kvinnliga förebilder. Boken är så skämmande att man häpnar och då är man tacksam över att det snart är 50 år sedan den skrevs. Man får verkligen mer förståelse för hur det ser ut i USA idag och vilken kamp feministerna där har haft för att bygga upp ett nytt samhälle där kvinnor har samma rättigheter och möjligheter som män. Det är fullt förståeligt att denna bok fortfarande ses om en stor feministisk klassiker. Med andra ord: Den måste läsas!
mar 03
Wennstam, Katarina; Alfahannen; 2010
Alfahannen är Wennstams tredje roman och jag ha tidigare läst Smuts (den andra boken, Dödergök, ligger i ett adlibrispaket på väg till mig). Jag skrev i recensionen om Smuts att den feministiska övertydligheten förhoppningsvis växer bort när författaren skrivit mer än en bok och det kan jag konstatera att den gjort. Jag tyckte om Alfahannen och även om mördare och motiv är hyfsat klart från första sidan så är den ändå spännande.
Boken handlar om Emma som får sin första roll som skådespelare och ska få spela mot branschens gigant, Jack Rappe. De inleder ett förhållande och det är enbart på Jacks villkor. Han begår övergrepp, även om det inte alltid är helt glasklart i Emmas ögon att det var just övergrepp. Jack blir knivskuren och Emma anhålls för mordförsök. Andra halvan av boken är en rättegång där man får följa advokaten, åklagaren och utredaren var för sig. Man måste ge Wennstam cred för att ha lyckat så väl i sin tajming med boken, med tanke på all uppståndelse det varit kring sexuella trakasserier i skådespelarbranschen.
Jag tyckte som sagt om boken och trots Wennstams bakgrund som debattör i frågor som gäller våldtäkt och sexuella övergrepp så blir boken inte övertydlig och det är inte frågan om en fullständig demonisering av Jack Rappe (även om han så klart inte framställs som sympatisk). En bra deckare som jag kan rekommendera.
Andra recensioner:
DN
SvD
Expressen
Sveriges Radio
