Marian Coakes på Little Yellow, tyvärr inte Stroller. Av Anefo CC0
Idag ska vi ägna oss åt ridsport eftersom det idag är kval till den individuella hoppningen i OS i Paris. Marion Coakes är silvermedaljör från OS 1968 och det unika var att hon hoppade med en ponny. Marion Coakes och Stroller var enormt framgångsrika som hoppekipage.
När Marion Coakes var 13 år 1960 köpte hennes far ponnyn Stroller till henne. Hennes bröder var redan framgångsrika inom hästhoppningen och Marion Coakes skulle följa i deras fotspår. När det var dags att gå upp till seniorerna, ville pappan köpa en ny häst, men Marion ville inte släppa Stroller. Tillsammans skulle de vinna flera priser, bland annat VM-guld och OS-silver.
Stroller blev en omåttligt populär häst och många fans bad om hår från hans man. Än idag är det många som minns den fantastiska ponnyn med värme. Under OS i Mexiko City 1968 fick han problem med tänderna och var inte lika villig att hoppa, som annars, därför gick det inte så bra i laghoppningen senare. Han pensionerades två år senare, 1970.
Marion Coakes fortsätta hoppa på en ny häst, Elizabeth Ann, och med henne lyckades hon vinna Queen Elizabeth Cup 1976. Hon gifte sig med en jockey och fick en son och hon är idag invald i risportens hall of fame i Storbritannien. Som kuriosa kan nämnas att Marion Coakes även har spelat en liten roll i Monte Pythons flygande cirkus.
Pia Hansen var skånskan som överraskande tog guld i dubbeltrap för Sverige i OS i Sydney 2000. Det var Sveriges första guld det OS:et och tävlingarna gick ofta på natten svensk tid. De flesta hade nog inte så stor kolla på skyttetävlingarna, men det skulle vi bli efter Pia Hansens – och några dagar senare även Jonas Edmans – OS-guld.
Trap är en gren där man skjuter på rörliga ting som skjuts upp i luften, i trap en lerduva och i dubbeltrap två. Trap och dubbeltrap är två discipliner inom lerduveskytte. Idag är det bara trap som finns med på OS-programmet och idag kvalas det i Paris. Dubbeltrap har inte funnits med sedan 2004.
Pia Hansen sköt sig in i svenskarna hjärtan och egentligen är det konstigt att hennes guld kom som en överraskning. Hon hade radat upp pallplatser i tävlingar före OS och borde setts som något av en favorit. Idag känns det konstigt att hon inte var mer hajpad. Expressens rubriker efter guldet löd: ”Hon kom, hon sköt hon segrade” och ”Du är en riktig pangbrud, Pia”. Hennes bror spelade i ett dansband och Pia Hansen hade någon gång ryckt in som sångerska och fick efter OS sjunga med Christer Sjögren i ett jippo.
Efter guldet blev uppmärksamheten enorm. Hon fortsatte att satsa på dubbeltrap, men trots flera vinster i internationella tävlingar blev det bara en niondeplats i Aten. Sedan försvann grenen från programmet, för damer, och Pia Hansen fick satsa på trap istället. Drömmen om ett till OS lever, men mycket annat har fått ta plats i Pia Hansens liv och nu är inte ekonomin lika bra. Det krävs mycket pengar för att göra en OS-satsning.
För Sveriges del var det tråkigt att grenen försvann, då Pia Hansen var en stor skytt som hade kunnat ta fler guldmedaljer. En skytt behöver inte pensionera sig lika tidigt som en idrottare i en mer fysisk idrott. Ragnar Skanåker tog guld för Sverige i OS i München 1972 och brons i Barcelona 1992. Vågar vi hoppas på något liknande för Pia Hansen? I så fall måste grenen med på OS-programmet igen och det set tyvärr lite mörkt ut, eller så får det bli i trap. Den som lever får se.
Jag läste Marie Hermanssons Den stora utställningen för några år sedan och tyckte mycket om den. Jag visste då inte att det fanns och skulle komma fler. Pestön är nummer två i serien och jag lyssnade på den en varm sommardag på Landsort. Johan Gry har läst in den och jag lyssnade på Storytel.
Ellen och Nils är inte tillsammans längre, men de får möjlighet att återigen samarbete kring ett fall. Ellen har en fästman och hennes journalistkarriär har inte utvecklats sedan hon jobbade på jubileumsutställningen. Nils har blivit befordrad på detektivavdelningen, men kämpar mot att vara chefens knähund. En man hittas död i vattnet och spåren leder Nils till en gammal karantänstation, med bara en fånge.
När utredningen står still erbjuder sig Ellen att hjälpa Nils genom att ta anställning på karantänstationen. Hon låtsas att hon åker på sömnadskurs och åker ut till Pestön. Det kommer att bli mycket äventyrligt och hon och Nils kommer några stort på spåren.
Pestön var en trevlig deckare. Jag tycker om att den utspelar sig i Göteborg på 20-talet och boken känns välgenomarbetad och Marie Hermansson lyckas med att fånga tidsandan. Ellen och Nils är trevliga bekantskaper och även om det kändes tråkigt för dem att de inte längre var tillsammans, var det bra för serien.
Idag blir det en idrottskvinna som nog är bortglömd för de flesta, om hon ens funnits i deras medvetande någonsin. Trots det är Krisztina Egerszegi en oerhört framgångsrik simmare på 80- och 90-talen. I början av OS är det simning som dominerar och efter en vecka är det friidrotten. Jag skrev om Jane Cederqvist häromdagen, men just berömda simmerskor är det lite ont om, så idag får ni en som jag minns från min barndom.
Krisztina Egerszegi vann 200 meter ryggsom i OS i Seoul 1988. Då var hon bara 14 år gammal och den yngsta simguldmedaljören i OS någonsin, ett rekord som dock inte står sig fortfarande. Sedan den guldmedaljen har det blivit fem till, vilket då var rekord i antalet olympiska guld för simmare. Hon tog sin sista olympiska guld 1992, endast 22 år gammal. Efter det la hon av simkarriären.
Det är inte bara antalet guld som är imponerande i Krisztina Egerszegis karriär. Hon var också otroligt snabb på sin favoirtdistans 200 m ryggsim. I OS 1992 var segermarginalen över 4 sekunder, vilket är ett rekord på en 200-mertersdistans som fortfarande står sig. Hon ställde inte upp i 100 m ryggsim, men mellantiden från segerloppet på dubbla distansen, hade gett henne en guldmedalj i 100-metersloppet.
Idag lever Krisztina Egerszegi i Ungern och hon gifte sig och skaffade barn efter sin karriär, som hon alltid hade velat. Hon verkar vara en konservativ person som velat leva ett traditionellt familjeliv hellre än att ha en framgångsrik simkarriär. Det säger hon själv var orsaken till att hon slutade redan vid 22 års ålder.
Efter sin blivande makes svensexa blir Daphne dumpad. Hennes fästman Peter kommer fram till att han egentligen vill ha sin barndomsbästis Petra. För att lösa situationen snabbt flyttar Daphne in hos Petras ex Miles, men de har inget gemensamt så de undviker helst varandra. Långsamt börjar Daphne förstå att hela hennes liv är uppbyggt kring Peter och efter en oväntad och blöt utekväll med Miles får hon för sig att de ska låtsas som att de är tillsammans.
Det händer något med Miles, men framförallt händer det något med Daphne själv. Från att bara hoppas på att kunna lämna det lilla samhället där hon bor till att faktiskt förstå att det går att skapa sitt eget liv, är det långt. Men hon får hjälp av Miles och sakta med säkert börjar hon bygga upp ett nytt liv, som hon väljer själv.
En lustig historia var Emily Henrys bästa sedan Strandläsning. Jag har inte tyckt att hon nått upp till den nivån igen, men nu gjorde hon verkligen det. Jag tyckte att den var fin och det var roligt att vänskapen fick stå i centrum, även om kärleken och passionen också fanns där. Emily Henry balanserar också bra mellan kärlek, sex och vänskap. Det blir aldrig för detaljerat, men det går att känna hettan ändå. Mycket bra bok att lyssna på (och förmodligen även att läsa, men det har jag inte gjort). Den lyste upp min morgon på DDR-campingen.
Idag ska jag berätta en fruktansvärt tragisk historia, som aldrig skulle ha behövts att berättas. Jelena Muchina var en av Sovjetunionens mest lovande gymnaster och under världsmästerskapen 1978 visade hon att hon kunde slå självaste Nadia Comăneci. Inför hemma-OS 1980 skulle hon vara en av dem som tog guld för Sovjetunionen. Det skulle dock inte bli så.
Hon upptäcktes först 1975 och efter att man fått upp ögonen för henne, tränades hon hårt av de manliga gymnasternas tränare Mikhail Klimenko. Efter världsmästerskapen 1978, där Jelena Muchina tog tre guld och två silver, satsade man hårt för att hon skulle vara en av dem som ge ära åt sitt land under OS i Moskva 1980. Hon var enastående och unik, men ledarna ville att hon skulle bli den första kvinnliga gymnasten att klara en Thomas salto, en övning hämtade från den manliga gymnastiken, uppkallad efter Kurt Thomas.
Thomas salto anses vara något av det farligaste man kan göra inom gymnastiken, det handlar om volter som slutar i en kullerbytta (se klipp nedan på en lyckad Thomas salto, ca 0:22 in i klippet). Momentet har framförts av både män och kvinnor genom åren, men förbjöds på 90-talet för kvinnor och först 2017 för män. Farligheten ligger i när man övar och att det är lätt att man landar, antingen på nacken eller på hakan, med katastrof som följd.
He Xuemei i OS i Barcelona 1992. Det var sista gången den utfördes av en kvinna på en officiell tävling.
Jelena Muchina skadade sig inför OS i Moskva och behövde gipsa benet. När det stod klart att hon knappt skulle hinna träna inför OS, beslöt sig tränarna och läkarna för att ta bort gipset i förtid, mot Jelena Muchinas vilja. När hon sedan tvingades öva på den otroligt farliga Thomas Salto, var hon inte helt stabil i benet och hon hade inte heller viljan med sig. Resultatet blev att hon landade på hakan och bröt nacken. Hon ska efter fallet ha tänkt Tack Gud, jag slipper åka till OS (källa Wikipedia).
I en intervju 1990 har hon berättat att hennes tränare pushade henne för hårt och att ingen människa ska göra sådana övningar när de varken har fysiken eller viljan, Hon skyller hela olyckan på tränaren, som hon tycker borde vetat bättre. Men sanningen var väl att i det sovjetiska systemet var enskilda individer inte viktiga och Jelena Muchina var utbytbar. Hon var främst en talang, inte en människa vars hälsa behöver värnas. i intervjun sa Jelena Muchina att när hon talat om för tränaren att hon var rädd att skada sig, hade han bara svarat ”sådana som du bryter inte nacken”
Men nacken bröt hon och blev förlamad från halsen och ner. Hon togs hand om sin mormor, men när mormodern dog 2005, tappade Jelena Muchina livslusten. Hon dog 2006, bara 46 år gammal. Hennes liv och karriär är oerhört tragisk och den visar att auktoritära regimer inte bara experimenterade med otillåten doping, utan på många sätt förstörde livet för människor på annat sätt också.
Idag är Thomas salto-momentet förbjudet och så är även andra farliga moment inom gymnastiken. Så länge det finns regimer som hanterar människoliv på de här sätter, är det förmodligen alldeles nödvändigt med förbud. Det finns även andra sätt för sporten att jobba mot farliga övningar och läs gärna min artikel om gymnastik i tidningen NU, där jag har pratat med den före detta gymnasten och medarbetaren på Riksidrottsförbundet, Tina Sahlén.
Se en kort film om Jelena Muchinas liv och öde. Där finns delar av intervjun som jag hänvisar till ovan.
Idag är det dags för damernas linjelopp på cykel i OS i Paris och jag ska berätta om ett skrämmande OS-minne jag har från OS i Rio 2016. Något hemskt, som slutade bra, för Annemiek van Fleuten skulle senare få både OS-guld och OS-silver. Men under linjeloppet i Rio kraschade hon så hemskt att vi som såg loppet väntade med skräck på beskedet om hennes hälsa.
Det var Emma Johansson som vi följde och som vi hoppades skulle kunna upprepa resultatet från Beijing-OS 2008 och ta ett nytt silver, eller såklart ännu hellre, ta ett guld. Annemiek van Fleuten var en av hennes värsta konkurrenter. 12 kilometer före mål som ledare kraschade hon och landade på huvudet. Hon blev liggandes medvetslös på banan och togs sedan till sjukhus för intensivvård. Där konstaterades tre frakturer på ländryggen. Allt gick dock mer än bra och efter OS var Annemiek uppe på cykeln igen.
Annemiek van Fleuten var fotbollsspelare, men råkade 2005 ut för en knäskada. Hennes läkare tyckte då att hon skulle cykla som rehabilitering. Hon pluggade då på ett lantbruksuniversitet i Nederländerna och tog en master i epidemiologi 2007. Efter universitetet började hon cykla på allvar och 2010 blev hon professionell cyklist.
2016 var hon med i det nederländska cykellandslagfet i OS, men av naturliga skäl blev det ingen framstående placering. Förutom linjeloppet tävlar Annemiek även i tempoloppet. I flera världsmästerskap efter den förfärliga kraschen i Rio skördade hon guldmedaljer och 2021 skulle hon återigen stå på startlinjen i OS. Då gick det bättre, ett guld i tempoloppet och ett silver i linjeloppet.
2023 hade hon vunnit det mesta som går att vinna i cykelvärlden och hon beslutade sig för att lägga av som elitidrottskvinna, 41 år gammal.
Idag börjar OS och ni kommer att få läsa om berömda och glömda OS-kvinnor varje dag. I morse kunde ni läsa om Jane Cederqvist. Jag har semester nu, men också förberett en sportsommar på NU, som jag tidigare skrivit om, och här kommer vad jag har skrivit sedan sist. Gå gärna in på tidningen och läs mina artiklar.
Proffsboxning
Proffsboxning är nu sedan länge tillåtet i Sverige, men när Åsa Sandell började boxas var det inte det. Vi har pratat om varför man börjar boxas och hur farlig sporten egentligen är.
– När jag har föreläst om boxning har jag pratat om hur jag hittade min aggressivitet. Sådant får kvinnor att rygga tillbaka, trots att aggressivitet är en nödvändig känsla. Man måste våga säga ifrån och kunna bli arg.
En annan farlig sport är gymnastik och jag pratade med gymnastiktränaren Tina Sahlén, om bland annat Jelena Muchina, en sovjetisk gymnast som bröt nacken när hon övade på ett för svårt hopp. Jag kan redan nu berätta att ni kommer att få läsa mer om henne under OS. Tina Sahlén berättade om hur man ser på gymnastiken som idrott i Sverige och hur man övar för att inte göra illa sig.
– Man brukar skämta om att gymnaster är som katter, att man alltid landar på fötterna. Men det kan ju självklart inte tas för givet att det blir så. Man tränar väldigt medvetet och stegvis för att komma till de svåra volterna och man lägger även in träningsmoment som handlar om kroppsuppfattning. Till exempel tränar vi ”escape routes”. Det handlar om att till exempel lära sig känna i en volt att oj, här har jag nog för lite fart, jag behöver avsluta volten eller jag behöver försöka landa på rygg och inte försöka landa stående för då gör jag illa mig.
En annan stor fråga gällande idrott är doping och jag har pratat med läkaren och dopingjägaren Åke Sandberg-Andrén om hur farligt det egentligen är är med doping och varför det är så viktigt att bekämpa det.
Varför är det så viktigt att bekämpa doping? – Ur medicinsk synvinkel är doping ett ganska litet problem, men ur idrottssynpunkt så är det en katastrofal del i det hela. Idrotten i Sverige lever ju till väldigt stor del på skattemedel. Om det är så att det i en idrott krävs doping för att man ska bli bra, då kommer det förmodligen att bli mindre attraktivt att skicka sina barn till träningar.
Jag har också intervjuat svenska friidrottsförbundets ordförande tillika lokalpolitikern (L) Johan Storåkers samt idrottsminister Jakob Forssmed (endast papperstidningen).
Idag börjar OS i Paris och då är det dags för Feministbiblioteket att gå in i sport-mode. Jag drar igång mina berömda och glömda idrottskvinnor med en svensk sensation, den unga simmerskan Jane Cederqvist. 15 år gammal blev hon ”Silver-Jane” med hela svenska folket när hon vann 400 meter frisim vid OS i Rom 1960.
Jane Cederqvist var ett stort stjärnskott inom simningen och hon satte världsrekord på 800 meter redan innan OS i Rom. Året efter silvermedaljen satte hon fler världsrekord, men många av dem räknades inte eftersom simbassängerna inte höll internationell standard. 1960 blev hon utsedd till årets idrottskvinna och fick även Svenska Dagbladets bragdmedalj. Den senare som första kvinna i historien.
Någon längre karriär blev det inte. 1961, när Jane Cederqvist var 16 år, avslutade hon karriären för att inte missa sin skolgång. Hon har senare sagt att hon tröttnade på att träna så mycket. Hon tränade två gånger om dagen, fem dagar i veckan och det är klart att det kanske inte är ett drömliv för en femtonåring. Dessutom var simhallarna undermåliga och hade dålig luft. Senare i livet skulle Jane Cederqvist jobba hårt för att kommunen skulle satsa på bättre simhallar.
Det var inom akademin som hon skulle nå framgångar framöver. Efter skolan doktorerade hon inom offentlig förvaltning och disputerade 1980 i historia med ämnet Arbetare i strejk. 1994 blev hon statssekreterare i Näringsdepartementet och senare Inrikesdepartementet. Hon har också varit överintendent på Statens historiska museer. Vid den tiden låg hennes korta, men intensiva simkarriär långt bakom henne.
Jag intervjuade Åsa Sandell för ett tag sedan om proffsboxning inför en artikelserie i NU. Då tipsade hon mig att läsa I själ och hjärta, en av hennes böcker som jag faktiskt inte läst. Boken handlar inte så mycket om hennes eget liv, utan mer om boxning generellt. Åsa Sandell är kulturjournalist i botten och har skrivit en reportagebok. Den gavs ut på Atlas 2020.
Varför väljer en medelklasstjej utan större problem att boxas? Det handlar om aggressivitet och att det också är en känsla som måste ut. Åsa har själv levt ett lugnt liv där hennes känslor i mångt och mycket tryckts tillbaka. Hon fick utlopp genom boxningen. Hon beskriver också i boken, och pratar med mig om, att myten om killen på glid som räddas av boxningen är överdriven, men att den finns. Sådana historier går att finna, men för många är det inte så dramatiskt.
– Det farliga i boxningen finns ju där som ett bakgrundsbrus och det känns inte som att det angår en när man är mitt uppe i det. Samtidigt är det ju så att det också är tjusningen med boxningen, att det är farligt och att det inte är orientering, säger Åsa Sandell till mig i intervjun.
I boken berättar hon om intervjuer hon gjort med många olika boxare. Deras liv skiljer sig mycket åt och det är inte en och samma berättelse för alla. Hon väver samman historierna med sina egna erfarenheter, men boken är inte hennes historia i första rummet, den har hon berättat i en annan bok, utan det är ett sökande efter svaret varför man boxas, trots att det är farligt.
– Jag tror att Anja Persson i störtloppsbacken känner en tjusning just för att hon vet att det är farligt. Samma sak med personer som håller på med motorsport eller ridning. Men det som provocerar med boxningen är ju våldet mot huvudet, berättar Åsa för mig under intervjun.
– Många boxare säger att det inte handlar om våld och det blir ju lite paradoxalt, för det är ju våld. Men det finns inget offer och man vill inte skada någon, det är mer så att man vill vinna och bryta ner sin motståndare mentalt, fortsätter hon.
Det är oerhört intressant att läsa alla historier. Det finns historier om kvinnor som känt sig manade att se kvinnliga ut utanför ringen, något som går igen i flera sporter historiskt. Det finns också berättelser om homofobiska tränare som ändå kunnat träna lesbiska boxare. Sedan finns det såklart också många historier om manliga boxare från tidigt 1900-tal fram till idag.
Min intervju med Åsa skulle vara inriktad på proffsboxningens vara eller icke vara och det man kan säga är att det ser olika ut i olika länder. Det finns ett reglemente runt proffsboxningsmatcher i exempelvis Sverige och New York, medan det kan se helt annorlunda ut i länder som är mindre nogräknade. Som så mycket annat blir det oftast farligare när man förbjuder något. De som vill boxas professionellt hittar då någon annanstans att boxas.
Jag läste Marie Hermanssons 
Boken 
Jag intervjuade Åsa Sandell för ett tag sedan om proffsboxning inför en 
