Berömda och glömda idrottskvinnor: Karnam Malleswari

Karnam Malleswari

Karnam Malleswari Av Kamesh sriniwasan Public Domain,

För några dagar sedan skrev jag om den indiska badmintonspelaren P V Shindu. Idag är det dags för Indiens första kvinnliga medaljör i OS, tyngdlyftaren Karnam Malleswari. Hon är, som Jonas Karlsson säger i sin dokumentär om indisk idrott, stark i fler bemärkelser. Hon lät aldrig konventioner stå i vägen för sina drömmar. Hon höll dessutom på med den oerhört manliga sporten tyngdlyftning.

Idrott i Indien är förbehållet de priviligierade, i alla fall var det så på 1900-talet. Trots att Indien är världens största land, har de inga idrottstraditioner att tala om. Till skillnad från många andra länder, verkar det inte heller ha varit viktigt. För kvinnliga idrottare så var det tidigare gott nog att kvalificera sig för OS. Detta ville Karnam Malleswari ändra på.

Karnam Malleswari kvalificerade sig för tyngdlyftning i OS 2000 och då var sporten helt ny för kvinnor i OS. Hon åkte till Sydney för att vinna och för att bana väg för andra. Hon berättar för Jonas Karlsson i dokumentären att hon gick för guld men att hon valde att gå på tränarnas önskan om vikt och därmed förlorade guldet och fick ett brons. I tyngdlyftning är det den tävlande som bestämmer vilken vikt de ska lyfta, så länge det är tyngre än det förra lyftet.

Med facit i hand vet vi att den vikt som Karnam Malleswari hade önskat, hade räckt för guld. Om hon hade klarat den vikten vet vi ju såklart inte.  Hon lyssnade på sina tränare och hon berättar i programmet att det berodde på att i hennes kultur ska man lyssna på sina äldre och att tränarna är att ses som gurus. Man säger med andra ord inte emot dem.

Karnam Malleswari må inte ha vunnit det där guldet som hon trodde sig kunna vinna, men hon har säkerligen banat vägen för fler indiska kvinnliga idrottare. Igår startade tyngdlyftning i OS i Paris och vilka som vinner där, återstår att se.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Sylvi Saimo

Sylvi Saimo

Kanot körs i OS just nu och då passar jag på att lyfta fram en kanotist och pionjär i Finland, Sylvi Saimo. Jag blev uppmärksammat på henne av en finsk vän och när jag läste om Sylvi blev jag mycket intresserad och såklart övertygad om att hon ska föräras en bloggpost under dessa olympiska spel.

Sylvi Saimo var född i finska Karelen och uppvuxen vid Ladoga. Hon blev Finlands första kvinnliga OS-gulmedaljör och det var på hemmaplan i Helsingfors 1952 som hon tog hem guld i K1 500 meter. Hon deltog i fler OS, men det var främst i VM och nordiska mästerskap som hon skulle skörda fler framgångar. Hon började med kanot som 30-åring och när hon vann sin OS-guldmedalj var hon 37 år.

Sylvi Saimo var inte bara Finlands första kvinna att vinna ett OS-guld, hon var även en förkämpe för kvinnliga idrottares rättigheter och förordade likvärdiga träningsmöjligheter för kvinnor och män. På så sätt blev hon en viktig person för kvinnlig idrott i Finbland. Hon var inte bara idrottare, hon var även politiker. Från 1966-1978 satt hon i den finska riksdagen för Centern.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Masae Kasai

Volleybollfinalen 1964

Japans volleybollag tar emot guldmedaljerna 1964. Masae Kasai på podiet. Av K a s m s e 1 – Own work, CC BY-SA 4.0

Masae Kasai var en japansk volleybollspelare som kommer att stå i fokus idag, när volleybollturneringen i Paris är i full gång. Masae Kasai var lagkapten i det japanska volleybollaget som vann guld i OS i Tokyo 1964. Hon började att spela volleyboll redan på den tiden då japanerna spelade med nio spelare per lag, men fortsatte träna inför OS med de internationella reglerna om sex spelare.

Damernas volleybollfinal i hemma-OS i Tokyo 1964 är legendariskt i Japan. Om detta berättar Jonas Karlsson i en av sina dokumentärr inför OS i Tokyo 2020. Alla japaner känner till matchen och guldet ses som ett av de främsta i japansk idrottshistoria. Japanskorna mötte Sovjetunionen, som inte bara var bättre, utan också mycket större. Men japanskorna hade en tränare som drillade dem hårt, så hårt att han idag hade det förmodligen räknas som misshandel.

Japan 1964 var sargat efter förlusten i andra världskriget och många stader hade bombats i krigsslutet, för att inte tala om atombomberna som fallit över Hiroshima och Nagasaki. Men Tokyo hade transformerats och OS var en fantastisk möjlighet att få visa upp sig som ett modernare land.

Masae Kasai var lagets lagkapten och hon gav allt för sitt lag. När hon efter guldet fick möjlighet att träffa Japans premiärminister, beklagade hon sig inför honom att hon inte hunnit skaffa sig en make för att hon istället lagt ner all tid på att träna inför OS. Premiärministern fixade då en dejt till lagkaptenen och det blev så lyckosamt att de båda gifte sig.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Kerstin Palm

Kerstin Palm

Dagens olympier har inte vunnit några medaljer, men har deltagit i hela sju olympiska spel. Kerstin Palm var fäktare och deltog i samtliga sju OS mellan åren 1964 och 1988. Hennes bästa placering är en femteplats i OS 1968, tätt följd av en sjätteplats 1972. Jag är så gammal att jag minns hennes medverkan 1988.  Bilden oavn är från nunior-VM 1966, som hon vann.

Kerstin Palm började fäktas som trettonåring av en slump och fastnade direkt för sporten. Hon började i Göteborg, men flyttade i mitten av sextiotalet till Stockholm där hon utbildade sig. Hon har sedan blivit kvar i huvudstaden. När jag googlade Kerstin Palm såg jag att hon är tandläkare med egen praktik. Ingen tvekam om att det är samma Kerstin Palm eftersom hon har en bild på sig själv i fäktarmundering.

Idag är hon 78 år och om man får tro artikeln i Svensk hypotekspension så tränar hon fäktning än idag. Hon hade länge rekordet med flest antal olympiska spel, mot slutet tillsammans med Merlene Ottey, men nu är det slaget av kanotisten Josefa Idem, en idrottskvinna jag kanske får anledning att återkomma till.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Venkata Sindhu Pusarla

Venkata Sindhu Pusarla, eller P V Sindhu, som hon benämns som (Pursala är hennes efternamn) är en indisk badmintonspelare som är en av Indiens absolut mest framgångsrika idrottspersoner. Indien är världens mest folkrika land, men ändå lyser stora idrottsframgångar med sin frånvaro. Därför ägna vi dagens idrottshistoriska inlägg åt Shindu och Indien.

Badminton är inte en sport vi har så mycket koll på i Sverige, men det är desto större i Asien. Shindu har tagit två individuella medaljer i OS och i VM har det blivit en guldmedalj. Shindu är den första indiska kvinnliga idrottaren som fått mer än en medalj i OS. Det är kanske inte jättestort, men faktum är att Indiens total medaljskörd i OS är 10 guld, 9 silver och 16 brons.

Shindus föräldrar är båda volleybollspelare, men själv valde hon att satsa på badminton. Hon blev bra tidigt och redan i 14-årsåldern skördade hon stora framgångar på asiatiska mästerskap. När hon tävlade i sitt första OS i Rio 2016 var hon 21 år och vann ett silver. Fem år senare blev det ett brons i Tokyo-OS.

I Jonas Karlssons dokumentär om indisk idrott berättar sportjournalisten Uthra Ganesan om Shindu att hon visar även normalsnygga kvinnor att man inte behöver vara modell för att bli framgångsrik. En indisk kvinna som aldrig fick chansen att bli en stjärna pga stereotyper, Sima Mishra, berättar i samma program att en atletisk kropp inte är tillräckligt attraktivt och att en idrottskvinna därmed inte kommer vara så eftertraktad på äktenskapsmarknaden. Jonas Karlsson flaggar för att resonemanget är främmande och när man ser bilder på Shindu, kan det kännas än mer främmande att hon inte anses vacker.

Idag är Shindu 29 år och tävlar i OS i Paris. Singelfinalen är inte spelad, men Shindu är inte med i den, så hon åkte ut turneringen i kvartsfinalen.

Kulturkollo: Just nu augusti 2024

Just nu

Då var det första lördagen i månaden igen och Kulturkollo kör lägesrapporten just nu. Jag är så helt och hållet bortkopplat från det mesta, tvärt om mot hur jag hade föreställt mig min semester. Det är mest OS och häng med vänner eller runtflängande på europeiska vägar. Men nu ska vi hem några dagar innan vi ska vidare hem till mina föräldrar. Det kommer dock att vara svårt att lämna Landsort imorgon eftersom vi har haft två helt fantastiska veckor, vädret är fortfarande fint och vännerna fortfarande kvar.

Just nu läser jag Katja Hoyers bok om DDR samt fortfarande Det åttonde livet av Nino Haratischwili.

Just nu lyssnar jag på ingenting faktiskt. Lyssnade hårt i början på semestern, men nu har böcker jag loyssnar på tagit slut och jag har inte sökt efter nya.

Just nu tittar jag på OS OS OS.

Just nu njuter jag av sol och bad, gott vin och solnedgångar.

Just nu längtar jag efter jag längtar inte, jag fruktar att allt detta underbara ska ta slut. Vilket det ju ska. Måste jag säga något säger jag min egen säng.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Tanya Lawrence

Embed from Getty Images

Pallen som inte skulle beså efter flera olika skandaler. Tanya Lawrence till vänster. 

Om det är någon som verkligen fallit offer för doping så är den den jamaicanska hundrarmeterslöparen Tanya Lawrence. 2000 i OS i Sydney gick hon i mål som trea. Överlägsen segrare var den dopade amerikanskan Marion Jones. Tvåa var grekiskan Katerina Thanou. Idag handlar det om Tanya Lawrence och 100-metersfinalen 2000, som fick ett mycket märkligt slut. Idag går 100-metersfinalen i Paris och vi får hoppas på ett betydligt bättre slut för den.

Tanya Lawrence föddes 1975 på Jamaica och hennes främsta merit är ett OS-guld på korta stafetten i Aten 2004. Hennes främsta merit hade kunnat vara ett individuellt guld från OS i Sydney, men IOK kommit fram till en halvmesyr istället för att utse en vinnare i det loppet. Vi tar det från slutet.

2007 erkände Marion Jones att hon tagit anabolasteroider, bland annat 2000 under OS. Hon blev av med alla sina medaljer.

Katerina Thanou och landslagskollegan Kostas Kenteris uteblev från ett dopingprov dagarna före invigningen till OS i Aten. De var båda stora hopp inför hemma-OS och Katerina Thanou hade ett OS-silver att försvara. Hon var Greklands stora affischnamn. Dopingprovssmitarna dök sedan upp på ett sjukhus efter en påstådd motorcykelolycka och misstankarna var stora att de iscensatt olyckan för att slippa dopingprovet. De avstod från att delta i OS. Eftersom de missat flera dopingprov, stängde även internationella friidrottsförbundet av dem. De skulle dock bli frikända många år senare.

När man 2007 skulle utse vinnaren i 100-metersfinalen sju år tidigare kom man fram till att Tanya Lawrence skulle få silver, men att Katerina Thanou inte skulle få guld. Vi får anta att det berodde på det som hände 2004. Ingen fick guld för att det skulle se märkligt ut om Katerina Thanou stod som segrare. Nu blev det ännu märkligare och det går inte att skaka av sig känslan av att Tanya Lawrence gick miste om ett individuellt OS-guld för att IOK inte satte ner foten ordentligt. Det eller att Kateriana Thanou gjorde det. Det finns trots allt inga bevis för att hon var dopad 2000.

Tanya Lawrence har i efterhand sagt att hon alltid dopingtestades vid den här tiden, men att Marion Jones ofta slapp. De stora stjärnorna och affischnamnen skulle skyddas, det är en bild som även svenska dopinggurun Arne Ljungkvist bekräftar i en dokumentär av Jonas Karlsson.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Blanka Vlašić

Blanka Vlašić

Blanka Vlašić. Foto: Wikimedia Commons, Selligpau.

Blanka Vlašić var en av av de största höjdhopparna på 2000-talet. Hon var som bäst precis när Kajsa Bergkvist var på väg bort. Trots att hon var en av de största, så vann hon aldrig något olympiskt guld, vilket ju inte heller Kajsa Bergkvist gjorde. Eller Patrik Sjöberg. Hon var, När Kajsa Bergkvist slutade, min stora favorit som ja gunnade ett OS-guld.

Blanka Vlašić är född in i en idrottsfamilj. Hon tränades av sin pappa Joško Vlašić, en man som tidigare varit mästare i tiokamp. Han vann medelhavsspelen i Casablanca samma år som Blanka föddes och det är därifrån hon har fått sitt namn. Blanka är också äldre syster till den kroatiska landslagsspelaren i fotboll, Nikola Vlašić.

Under sent 00-tal var Blanka Vlašić en av dem som dominerade höjdhoppet. Hon vann friidrotts-VM i Osaka 2007, vilket var Kroatiens första guld i ett friidrotts-VM.  Efter det har hon radat upp segrar och pallplatser i stora mästerskap. Hennes personliga rekord är 2,08 och det är fortfarande kroatiska rekordet i höjdhopp. Hon har gjort två enormt spännande OS-finaler där hon varit oerhört nära guld, men fallit på målsnöret.

2008 i Beijing var det en jämn final mellan henne och belgiskan Tia Hellebaut, där den sistnämnda drog det längsta strået. Fyra år senare i London var hon skadad och 2016 i Rio var höjdhoppsfinalen skrattretande jämn. Ingen klarade 2 meter och där var det spanska Ruth Beitia som hade minst antal rivningar och därmed vann OS-guld på den föga imponerande höjden 1,97.

2021 meddelade Blanka Vlašić att karriären var över. Av hennes officiella facebooksida att döma, lever hon nu i Kroatien med man och barn.

Från DDR-camping till högsommar på Landsort – julisummering 2024

DDR-camping

Familjens första bilsemester i Europa präglade såklart juli 2024. Vi har de senaste åren tillbringat den mesta sommartiden på Landsort och i Lidköping för att ekonomin krävt semester i Sverige. 2024 kunde vi dock unna oss en bilsemester strax söder om Sverige. Nej, det är kanske inte just DDR-campingen som präglat hela vår semester, men det var ett oerhört coolt äventyr.

Jag vill minnas de vackra gatorna i Gdansk eller de vita klipporna på Rügen och sedan tänka på hur glada barnen var när de fick hoppa in i Tyskland eller när de för första gången fick känna på havet i Polen. Men juli 2024 är också högsommarvärmen på Landsort (äntligen!) och de många och långa baden. Min axel hade äntligen blivit bra igen och jag kunde simma obehindrat.

Några juliögonblick att minnas:

  • När vi satte oss på restaurangen med utsikt över hamnen i Stralsund och vi fick in en god schnitzel och visste att hotellet vi skulle bo på var trevligt (även om personalen på restaurangen inte var det).
  • När vi åkte genom någon av alla bokskogar på Rügen.
  • När jag äntligen doppade hela mig i Östersjön i Tyskland.
  • När jag gick med barnen på den härligt glassiga turistgatan i Sopot medan maken poddade och jag kände befrielsen över att bilen var tillbakalämnad.
  • När vattnet på Landsort var så varmt att jag kunde simma i nästan en halvtimma.
  • När barnen gjorde underverk i stångfajten.
  • När hela familjen dansade till 80-talshits på sommarfesten.

Min läsning

Läsningen går inte så bra. Semester på vägarna samt olympiska spel, bidrar till kraftigt minskad läsning. Men jag läser ändå lite och det får bara bra så. Jag spelar inte bara mobilspel. Juli har varit en hel fantastisk månad på många sätt, så jag ska inte vara irriterad på mig själv för att jag läser för lite.

Läsa jorden runt: Jag ska läsa från 40 länder och läste bara från tre nya länder i juli:

  • Argentina
  • Montenegro
  • Polen

Omläsning: Jag har bestämt mig för att läsa Stekta gröna tomater av Fannie Flagg, men inte gjort slag i saken än.

EU-läsning 2.0: Jag läser mycket långsamt mastodontverket Det åttonde livet av Nino Haratischwili från Georgien. Jag läste även diktsamlingen Rand: Brid av montenegrinska Ilija Đurović.

Semesterutmaning Polen och Tyskland: Jag har läst Kairos av prisade Jenny Erpenbeck och Den inneboende av Hanna Krall. Jag håller på med en faktabok om DDR av Katja Hoyer och återkommer med sammanfattning av utmaningen när jag läst den.

Bokcirkel: Jag ska snart börja på När vi var fåglar av Ayanna Lloyd Banwo, men har fått vissa indikationer på att den kanske inte är så rolig. Men tur att man kan tycka olika!

Berömda och glömda idrottskvinnor: Věra Čáslavská

Věra Čáslavská

Věra Čáslavská. Foto: Wikimedia commons, Materialscientist.

Věra Čáslavská var en tjeckisk gymnast som är den mest framgångsrika i landets historia. 1968 fick karriären ett abrupt slut då hon tog ställning för protesterna i Tjeckoslovakien. Hon blev därefter persona non grata i hemlandet och fick inte tävla mer. 1968 var Věra Čáslavská 26 år.

Věra Čáslavskás karriär tog fart när hon var 16 år 1958 då hon slog igenom på gymnastik-VM och var med att ta lag-silver för Tjeckoslovakien. 1960 var hon med i OS och tog lag-silver. Hennes första VM-guld tog hon på hemma-VM i Prag 1962 och 1964 fick hon åka till OS. OS i Rom 1964 blev en fantastisk framgång med tre individuella guld och ett i lagsilver.

1968 var det det OS i Mexiko City. Under Pragvåren hade Věra Čáslavská tagit ställning mot Sovjetunionens inblandning i Tjeckoslovakiens inre angelägenheter genom att skriva på manifestet ”De tvåtusen orden”. Under ett träningsläger före OS flydde hon upp i bergen för att undvika en arrestering, men fick tillslut vara med i OS på nåder.

OS 1968 blev en succé och hon upprepade sitt guld i mångkampen, vilket hon är en av två gymnaster i världen som gjort. Utöver det guldet tog hon ytterligare tre guld samt två silver. Med andra ord var det hennes mest lyckade stora mästerskap i karriären, EM borträknat.

Men Věra Čáslavská kunde inte vara kvar. Hon vägrade att ta tillbaka sin underskrift för ett friare Tjeckoslovakien och belades med idrottsförbud, arbetsförbud och reseförbud. Hon fick lite upprättelse på 80-talet efter insatser av IOK, för att efter sammetsrevolutionen 1989 bli helt återupprättad. Under Vaclav Havels presidentskap var hon rådgivare åt honom i idrottsfrågor.

Věra Čáslavská avled i Prag 2016, 74 år gammal.