En mindre glassig galleria i Kuala Lumpur.
Nu flyter mitt skrivande på lite bättre igen. Det är roligare att skriva På en Strand i Sihanoukville. Här är del 17. Resumé: Nina och Calle är för första gången sedan de bestämde sig för att resa till Angkor Wat tillsammans, isär. Var det verkligen klokt att låta Calle åka vidare ensam?
Nina vaknade efter några timmar drömlös sömn. Hon insåg när hon kom till receptionen att Calle betalat för rummet en natt till. Hon kände både tacksamhet och lite irritation. Men nu när klockan var tolv och egentligen dags för mat drabbades Nina av insikten av vad som precis hade hänt. Hon kände sådan ångest över att Calle åkt att hon la sig i fosterställning och grät. Efter en stund kände hon att hon var tvungen att ta sig samman och klädde sig. Då såg hon att hon hade fått ett sms från Calle.
Jag fattar ingenting.
Nej, hur skulle hon kunna begära det när hon inte förstod något själv. Hon skrev en massa svar som hon raderade. Slutligen skickade hon:
Jag längtar tills vi ses igen på Koh Chang. Messa när du är framme!
Sedan tog hon sikte på Petronas Towers galleria. När det gyllene M:et blev synligt gick hon som i trans in. En quarter ponder smakade likadant i Kuala Lumpur som i Stockholm. Fast denna QP smakade ingenting i Ninas gom. Den var bara svampig och smaklös och nästan växte i munnen. Bukfylla. Efter lunchen strosade hon planlöst omkring i gallerian och tittade på smink. När hon kände att hon hade råd brukade hon köpa Chanels mascara. Hon gick förbi en Sephora och kollade var mascarorna kostade där. Marginellt mindre än i Sverige konstaterade hon och köpte inget. Gick sedan förbi otaliga märkesklädersbutiker och konstaterade att hon varken hade råd med sådana hemma eller i Kuala Lumpur.
Hon orkade inte ta sig för något vettig utan gick tillbaka till hotellet för att bada. Fastnade på rummet med sin dator och kollade på resor till Koh Chang. Det fanns inga resor utan byte i Bangkok och det skulle bli ganska dyrt. Medan hon åt på en Snickers inhandlad i en gatukiosk gick tankarna på högvarv. Calle var en oerhört fin kille, inte alls som killar hon haft tidigare. Först hade sex med Calle varit bra, men inte alls som med Pontus. Men nu hade det blivit så mycket bättre. Hon älskade ömsesidigheten och att båda kunde känna en enormt stor njutning av att både ge och ta. Det var långt från Thomas stönande om att det aldrig gick för henne medan han var i henne eller Pontus som bara ville visa vad han kunde göra för henne. Calles njutning och att han fick ut mycket av det, var nästan det bästa. Att hon kunde göra så att han njöt så. Hon hade aldrig fått uppleva det förut.
Calle var mitt i karriären, hade bra lön och bodde i en stor tvåa i Hammarby Sjöstad. Han var så långt från Ninas liv man kunde komma. Eller kanske inte, men vad skulle han vilja med en 25-årig student när de kom till Sverige? Skulle inte allt förändras då? Tankarna började vandra vidare och Nina tänkte på att hon kanske sabbat allt med denna envishet av att vilja lämnas ensam. Tänk om Calle inte ville komma till Koh Chang? Tänk om han kom på att han faktiskt inte var så intresserad av Nina?
Hon tittade på telefonen. Inget svar än. Hon gick in på Facebook. En bild på Raffles Hotel med texten: Det får bli en Singapore Sling här imorgon. Ok, han var framme och tänkte tydligen inte meddela sig. Nina kände klumpen i magen växa.
Hon googlade vidare på hotell och tänkte att hon måste hitta något billigt för de första nätterna. Hon hittade inget hon var sugen på. I duntäckena på det fina hotellet hon satt på just då var det svårt att se sig själv i en sovsal eller i ett ruckel på stranden utan ac. Sedan kom ältandet smygandes igen och plötslig slog hon ihop datorn och tänkte: Vad sjutton har jag gjort? Varför i herrans namn har jag lämnat en supergullig kille som jag gillar och som jag älskar att ha sex med för att jag ville demonstrera någon slags självständighet? Är det inte nog att jag vet vad jag vill och gör det som får mig att må bra?
Telefonen plingade till:
Framme nu! Saknar dig också.
Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Han saknade henne, men sms:et osade viss återhållsamhet. Eller kanske kunde man inte analysera sms? Hon svarade snabbt.
Ta en drink för mig också imorgon. Förlåt för allt.
Han svarade:
Inget att be om ursäkt för. Du känner som du känner.
– Fan, utbrast Nina högt. Hon svarade:
Det handlar inte om vad jag känner, utan vad jag måste göra.
Jag tror att vi inte kan ta detta på sms, svarade Calle.
Hon visste plötsligt vad hon måste göra.
Hon tänkte att på fina hotell kan receptionen hjälpa till med enklare hjälp till turister. Hon hoppades att hotellet var fint nog. Hon åkte ner till bottenvåningen och gick fram till disken.
– Can you help me to book a trainticket for tomorrow?
– Yes of course! Where are you going?
– Singapore.
Tidigare kapitel
