Igår var jag och två mammor i min mammagrupp iväg på barnvagnsbio i Sickla. Det är första gången jag är det (jag skulle gått en annan gång, men då fick vi inte plats). Konceptet på Filmstaden i Sickla är att man får ta med barnen i in salongen, dock inte vagnen, alla platser är inte besatta, lite ljusare och lite lägre ljud, mikro i salongen samt uppblåsbara skötbord och blöjor längst fram. Även en paus på tio minuter är inlagd för matning av de äldre barnen (däribland Hugo). Det gick över förväntan. Barnen skrek inte lika mycket som jag trott och Hugo klarade av det galant. Han var lite intensiv första perioden, men somnade efter matning i min famn.
Igår var det då Järnladyn som visades och jag skrev tidigare om svenskars onyanserade bild av Margaret Thatcher här. Jag såg fram emot att filmen kanske skulle kunna bidra till en annan bild, men va inte alltför hoppfull då många av mina vänner på Facebook och Twitter sågat filmen.
Nåväl. Filmen utspelade sig i nutid och Thatcher var gammal och halvt senil och hennes man var död. Hon pratade med honom, men ingen annan kunde se honom. Hon skulle sortera ut sin makes saker och när hon gorde det gick hon igenom gamla foton, brev och filmer och mindes sitt liv. Detta upplägg var inte helt lyckat, då alldeles för mycket fokus kom nutiden, som i alla fall enligt mig, är det minst intressanta.
Jag hade velat ha betydligt mer från livet före Thatcher blev premiärminister. Filmen bara snuddar vid att det var svårt för henne som kvinna att komma fram, men så helt plötsligt så är hon det utan att man går in alltför mycket på hur det gick till. En klar brist.
Det var några scener då politiken kom fram och där varvades verklighetsbilder från den tiden, illustrerade med tidstypisk musik, med spelscener. Jag tycker att detta gav en härlig känsla av att flytta sig tillbaka i tiden och det var dessa scener som var en stor del av filmens behållning. Jag ville definitivt ha mer av det.
Det många av mina vänner kritiserat är att filmen inte handlar så mycket om politik och jag instämmer i den kritiken. Den politik som faktiskt skildras och som var något av det bästa i filmen, var skildringen av turerna kring Falklandskriget.
En film om en kvinnlig politiker vid makten kan inte klara sig utan en scen med gråtande försmådda barn. Jag hade en förhoppning om att denna film skulle göra det, men det ansåg uppenbarligen inte filmmakarna.
Min slutbedömning är att det var en helt ok film och Maryl Streeps insats gör det helt klart värt att se den, trots alla invändningar. Hon är helt fantastisk. Bidrog den till att nyansera bilden av Thatcher? Nja. Kanske till viss del, men eftersom den inte visade några av Thachers sämsta sidor (försvaret mot apartheid och hennes relation till Pinochet exempelvis) så lämnar den ju mer att önska på den punkten. Men jag säger: se den, men förvänta sig inte alltför mycket av den.
Läs mer: DN, Expressen, Metro, Film.nu, Love Film
Och så en liten inblick i föräldraledighetslivet, Hugo på bio:
1 ping
[…] var Hugo på bio för första gången när bion riktade sig till honom (han och jag var på barnvagnsbio och såg Margaret Thatcher-filmen när han var ett halvår). Vi såg Bamse och Tjuvstaden. Jag oroade mig lite innan för hur det skulle gå och trots att han […]